torsdag, oktober 04, 2007

Hemvändare

I dagens Kyrkans tidning läser jag om ett hemkomst seminarium för människor som har arbetat inom Sv. kyrkan utomlands. Hur svårt det kan vara att återanpassa sig till svenska förhållanden efter ett antal år i ett annat land.

Det får mig att tänka på hemkomsten efter tre års studietid på annan ort. Inte alls jämförbart med att ha arbetat i ett annat land med en annan kultur, men vissa likheter finns.

Jag har tänkt på det här en hel del de senaste dagarna. Kanske på grund av en vän till mig, som pluggar på annan ort sedan en tid tillbaka. Jag minns hennes ord till mig när hon reste, "påminn mig om jag glömmer bort vem jag är och var jag kommer ifrån". Javisst svarade jag, för inte ville jag att hon skulle bli någon annan, jag ville åter möta den person som jag kände och som jag en gång börjat umgås med just för att hon var hon.

Men...något händer på vägen. Vi lever korridorliv, umgås med andra studenter, får tillgång till det nyaste inom forskningen, möter kompetenta människor inom det område som intresserar oss. Inget är som hemma. Det är en helt ny värld som möter oss. Och ju mer vi lär oss, ju fler människor vi möter, ju längre kommer vi från det vi lämnade innan vi åkte hemifrån. Jag tror det är oundvikligt.

Min egen studietid, på annan ort, var omtumlande på många sätt och vis. Jag minns när jag återvände hem, bara för sommaren var det tänkt. Jag mötte mina gamla vänner och kände: har ingenting hänt här hemma sedan jag åkte? Samma mönster, samma snack, samma helgnöjen, you name it. Jag ville bara tillbaka till studentlivet och de vänner jag fått där. Jag kände mig helt tom. Den första sommaren hemma var så tung, det som bar mig var att jag skulle tillbaka till studentstaden när hösten kom. Vad jag skulle göra där hade jag ingen aning om, men dit skulle jag återvända.

Nu blev det inte så, något annat mötte mig på vägen - min blivande man. Och det är jag tacksam över. Så sakta började jag återvända till vardagen här hemma, jag började arbeta med det jag hade utbildat mig till. Men studieåren hade satt spår i mig, jag hade genomgått en utveckling som människa. Jag tror till och med att jag hade mognat.

Men känslan av utanförskap tror jag infinner sig hos de flesta som varit hemifrån en längre tid och det måste så få vara. Vi förändras men förhoppningsvis kan vi behålla ödmjukheten till att var och en duger precis som den de är, vare sig man har studerat eller ej. Vare sig tiden har stått stilla eller ej (vilket den inte har men kan så tyckas ur ett hemvändarperspektiv).

Och visst kan jag påminna min vän om vem hon är och var hon kommer ifrån men jag ska inte göra det. Jag vet att hon kommer att upptäcka det själv, den dag då hon återvänder. Jag önskar henne lycka på vägen och jag vet att hon har en givande men också jobbig tid framför sig.

Och den dag hon återvänder (om hon gör det) ska jag ordna ett hemkomst seminarium för henne.

Ett alldeles eget.

10 kommentarer:

Malin sa...

Vilken trevlig blogg du har! Jag tror faktiskt att jag har läst och kommenterat det förr en gång. För att jag inte ska tappa bort dig så kommer jag att länka till dig från min egen blogg. Hoppas att det är okej.
Fantastiskt fina höstbilder! Jag önskar att jag hade tid att stanna upp och fota som du gör.
Hälsning från Skellefteå

Evas blogg sa...

Malin: Hej och välkommen hit! Kul att du gillar den! Självklart får du länka. Men hur hamnar jag hos dig? Försökte gå in på länken men det gick inte.

Blyger sa...

Jag har inte hunnit igenom tidningen än, men skummade igenom just den artikeln för en stund sedan.

En gång såg jag något som någon skrivit efter ett dödsfall: "Allt är som vanligt, men inget är sig likt." Jag tycker att det kan beskriva hur det kan kännas ibland. Så kanske det är att komma tillbaka till något som är som vanligt när man själv bär med sig andra erfarenheter, känner sig inte så som man var innan man gav sig iväg... (även om det inte betyder att allt det andra man "var" eller "bar" innan har försvunnit)

Jag tänkte på det där med studier (eller annat med, för den delen) på "annan ort"... ; Jag har insett att jag har ganska många vänskaps- familje- och arbetsrelationer och dessa finns utspridda på lite olika håll i landet. För att inte slitas så mycket mellan "här och där" så verkar jag ha utvecklat någon form av omedveten strategi. När jag t.ex. bodde långt ifrån mina föräldrar så hade jag telefonkontakt med dem ungefär en-två gånger i månaden, medan vi hade kontakt kanske varannan dag medan jag befann mig på geografiskt närmare håll. När mina vänner åker hem till sina föräldrar eller om jag gör detsamma så har vi inte lika tät kontakt, som att man får lov att fokusera på det man har i den omedelbara närheten för att inte splittras av att hålla alla lågor vid full eld. En del eldar får ha sparlåga i perioder. Behöver vila. Ibland behöver de flesta eldar vila, även de som alltid brinner för fullt. Det är när den omedelbara närheten gör anspråk på en ännu större del av ens tid...

Förresten, du skrev något om ett eget hemvändarseminarium. Det låter som en bra idé. Hoppas fler inspireras av dig och gör något liknande när de väntar hemvändare. :-)Jag tror att det kan vara fiffigt!

Panter sa...

Att komma hem kan innebära så många olika saker, men sällan är det helt lätt. Att flytta är ett utvecklas, men att hitta tillbaka kan också vara en resa.

Jeez sa...

Goda tankar. För visst förändras man. Allt annat vore...döden, tror jag.

Jag har bott borta och vänt hem flera gånger. Dte behöve rinte heller vara dramatiskt. Men ändå: allt lika, allt olika...

Men man ska inte rädas förändring, inte hos själv och inte hos andra.

Ingela sa...

En vän bodde många år i Etiopien. En av de svåraste vardagssakerna att vänja sig vid, berättade hon, var att ta hand om posten. Här är ju brevlådan full om inte varje dag, så nästan, med "åtgärdspost". D.v.s. sån post som msn måste göra något med.

Även om jag insr att detta beror på att vi bor i ett organiserat och fungerande samhälle kan det få mej att längta lååångt bort ibland. Just nu är högen på skrivbordet outhärdligt stor. PPM-kuvert, bankbrev, blanketter som måste fyllas i, en enkät från SCB som jag redan fått en påminnelse om...med mera.

Ingela sa...

Svårt att vänja sej vid efter flytten till hemlandet igen, menar jag.

Evas blogg sa...

Blyger: Bra inställning, att inte låta elden brinna för fullt hos alla, det orkar man inte. Jag minns min bortavaro, hade väldigt liten kontakt med de här hemma. Det blev nästan som två världar. Kanske därför som det kändes så jobbigt att återvända? fast efter ett tag uppskattade jag tryggheten som fanns i form av gamla vänner (om än vissa hade "glidit ifrån"). Ja det kanske vore en nisch, hemvändarseminarier. Back to basic.

Panter: Ja det är oftast en resa det också (att komma hem), mer eller mindre jobbig. Men även den utvecklande.

Jeez: Nej utan förändring skulle världen (oss inräknade) stagnera.

Ingela: Ja det kan vara såna gånger vi verkligen ser hur vi har det. Att byta plats i tillvaron öppnar ögonen för saker som kanske annars är självklara.

Elisabet sa...

Arton år ung flyttade jag till Lycksele med liten tös och hennes pappa.
Ett halvår senare till Stockholm; - Sollentuna -. Ett år senare Kungsängen, ett par mil därifrån.
Fem år senare hem till Malå.
Då var jag 24 år.
Att då flytta "hem" (vi köpte mitt föräldrahem) var inte helt lätt.
Man kände sig hemma, men ändå borta.
Lite rotlös.
Ibland längtade man tillbaka till tiden i Sthlm .., till alla vänner som man hade fått (mest kollegor till exet ...), kräftskivor och surströmmingsaftnar.
Efter fjorton år går flytten till Skåne.
Nu känner jag mig knappt hemma nånstans.
Här är jag en del i en pusselbit, men "hemma" ?
Jag vet inte.
Jo.
Men inte riktigt ändå.

Det är knepigt sånt där.

Evas blogg sa...

Elisabet: Jag kan tänka mig att det till slut blir svårt att veta var man hör hemma, egentligen. Är det där man har sina rötter, eller?