"Problemet är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad." Martin Luther King
Kanske denna tystnad beror på rädsla. Rädsla över konsekvenserna som ev. blir om man talar. Jag tror att vi behöver starta med oss själva. Att inte vara tysta när vi känner att något känns fel i oss. Berätta hur det känns utan att anklaga. Tyvärr kan våra känslor väcka rädsla hos andra och ses som angrepp. Men ju mer vi vågar stå upp för vad vi känner ju sannare blir vi mot oss själva.
I det sanna finns äktheten.
21 kommentarer:
Underbara ord Eva och så sanna. Jag hör till den veka skara som tystnar och inte alltid vågar stå upp för den jag är...
Ska ta till mig detta!
Marskatten: Nej det är en svår konst. Inte alltid jag kan det heller men ju sannare vi blir mot oss själva, ju sannare blir vi gentemot andra.
Du är så vis Eva.
Det finns mycket inom mig som jag skulle vilja prata om...både vad det gäller i jobbet och här hemma...men jag kommer aldrig till skott. Fast en dag kommer bubblan att spricka
Det är så svårt.
Jag tror jag har fel på min självbild, för jag har tyckt att jag är en "snäll person" - men?
Att "tala" kan vara fel, att tiga likaså....
OJJjj va tjorvigt det där blev. Min frustration gäller egentligen att jag fått reda på att jag är "feg - opålitlig - otrevlig". OK. Fel på självbilden - jag ÄR opålitlig och självisk. *punkt*
Gunnel: Ja det är det som kan bli så jobbigt ibland, när det bubblar inom en och man inte säger något. När bubblan sen spricker så tar man i för mycket, hamnar i affekt och då blir sällan effekten såsom man tänkt sig den från början. Hoppas du har mod att säga något, innan trycket blir för högt!
Lena: Är du det eller är det något som du tagit till dig från vad andra sagt?
Det är lättare sagt än gjort. Jag jobbar vidare på det...
Bloggblad: Samma här!
Jag funderar på hur jag är, egentligen.
För det kan man ju inte veta - eller hur.
Bara tro.
Jag TROR att jag är snäll och medkännande.....
Därför blir jag så ledsen när jag blir anklagad för att vara "o-snäll" ....
Klokt men inte mindre svårt för det.
En konst är det att kunna tala om hur det känns utan att någon annan känner sig anklagad eller överkörd.
Jag jobbar vidare...
Lena: nej att veta exakt hur man är tror jag är mkt svårt, då vi har en del omedvetna sidor i oss som ibland kommer till uttryck. Och det vi tror att vi är kanske ibland kan uppfattas på ett annat sätt hos andra, utifrån den personens omedvetna sidor. Oj, det blev komplicerat detta. Hoppas du förstår mina tankegångar!
Mossfolk: Ja det handlar ju om HUR man säger det och hur mottaglig den andra är, på vilket sätt hon/han hanterar mina känslor.
Ja, det är ett fortgående arbete, det där att stå upp för den man är. Det känns bra när man orkat och vågat:-)
Jämtlandstösen: ja det känns som om man varit sann mot sig själv men tyvärr kan det ibland ge konsekvenser. Andra som blir rädda och går till försvar. Då får man brottas med det, vilket kan ta mkt energi.
Men..var tog din duva vägen??!
Madicken: Jag tog nyss bort den då jag fick höra av en annan bloggare att länken kan innehålla mkt spam. jag vet inget om sånt men jag blev lite orolig. Bättre att ta bort den då.
Så snat som det var sagt.
Jag tror att vi är många som försöker bli bättre på detta.
Bollebygsbo: Ja och det känns hoppfullt.
Å, det är svårt, men härligt när man vågar!
I våras, när jag blev knäpp och inte trodde mig om att klara av det nya på jobbet, sa min chef att "det är nog magsjuka" eller .. ?
Då sa jag precis som det var; att jag var så fruktansvärt rädd, jag var rädd att inte uppfylla deras förväntningar på mig.
Och jag sa hur kräksjuk jag kände mig .., och sen, bara jag fick UR mig det .., så vände allt.
Men det är knepigt.
Jaha, nu fick jag förklaringen om duvan .. då åker min också ..-(
Fantastiskt bra inlägg, tack!
Tyvärr verkar det här landet bli allt tystare och när jag hör sexistiska och rasistiska tillmälen på sta'n en sen kväll så är det ingen som verkar bry sig...sorgligt!
DMH/Samuel
Det var ett intressant inlägg Eva! Har suttit och läst kommentarerna och sitter nu och funderar lite...
Det stämmer nog som du säger att bilden man har av sig själv kanske inte alltid är den som omvärlden har...
Oj - och vet du vad jag tänker då? Jag är inte helt ärlig alla gånger...
Elisabet: Ja tänk så mycket som händer med oss/i oss, bara vi vågar säga hur vi känner.
Samuel: Kan det vara det upptrappade våldet som föder rädsla av den sorten du beskriver? Vi är rädda för vad konsekvensen ska bli?
Marskatten: Jag tror att vi har många omedvetna sidor hos oss själva och det kan vara bra att reflektera över sig själv ibland. Även om det inte alltid är helt positiva saker vi ser. Men lyfter vi inte upp dem till ljuset så fortsätter de att styra oss, på ett omendvetet plan.
Skicka en kommentar