Scenen är vår stads gågata igår. Jag sitter på en bänk och väntar på min dotter. Bredvid mig sitter två unga herrar i fyraårsåldern, deras mamma står en bit därifrån. Bredvid de små herrarna står en man med sin korvvagn och säljer korv till hungriga lunchflanörer. Mannen är inte född i Sverige, det hörs på hans brytning. Han har dessutom en mörkare färg på sin hy än den man ofta förknippar med svensk.
Detta utspelar sig:
Ung man till korvmannen (när denne nyss pratat med en kund)
- Vad du pjatar konstit!
- Tycker du det, svarar korvmannen.
- Ja. Va boj du i föj land?
- Sverige. Jag är svensk, svarar mannen.
Här ingriper mamman. Hon kommer fram till sin frågvise son och viskar att så där får man inte säga. Man frågar inte om sådana saker.
- Vafföj då?, undrar den nyfikne unge mannen.
- Man gör bara inte det, svarar mamman, som nu vill att de ska lämna platsen. Hon tar med sig de två unga herrarna och går.
Jag ser att korvmannen ger dem en stilla blick när de går iväg.
Vad jag sedan satt och funderade på var; Hur ska barn kunna förstå och lära sig att vi har invandrare i vårat land, om inte föräldrar förklarar? Man får visst fråga om sådana saker, det är om vi frågar som vi kan rasera de murar som finns mellan vi och dom, det är om vi frågar vi kan acceptera det mångkulturella samhälle vi lever i.
Fråga på bara. Öppna upp för en dialog, så fort det finns möjlighet för det. Kanske det är då vi kan upptäcka likheterna istället för, att på avstånd, se till olikheterna.
12 kommentarer:
Håller helt och hållet med dig i det här. Fråga på bara. Den som aldrig frågar får inget veta.
Vonkis: Nej och man kanske bara undrar och om det stannar vid det kanske man börjar dra egna slutsatser utifrån hörsägen, där kan fördomar skapas.
Hade det varit så svårt att säga att "han pratar med lite brytning för han kommer från ett annat land från början"? Vad skulle det vara för fel med det? Jag förstår mig inte på folk ibland.
Är man som person trygg - oavsett bakgrund eller hudfärg - så spelar det inte någon roll vad folk frågar/säger.
Och barn frågar inte - de forskar om livet!
Samuel
Matilda: Ungefär så tänkte jag också.
Samuel: Klokt sagt. Och att de inte frågar utan forskar om livet. Men då tycker jag att man har ett ansvar som förälder att bemöta barnen på ett sätt som gör att de kan lära sig mer om livet.
Förra veckan på jobbet, den kvällen när det var jag som stängde, hade jag några barn kvar och vi skulle äta lite frukt ute på gården. Då frågar ett av barnen varför D. har en sån konstig färg. Så jag berättade att det berodde på att hans mamma och pappa kommer ifrån ett annat land. Sen frågade jag D. vad det vilket landet är och han svarade att det var Seraye...fast att han är född i Sverige.
Kan inte förstå den mammans reaktion på pojkens frågor.
Gunnel: Nej, hon verkade helt tappa fattningen! Kanske hon var rädd för att mannen skulle ta illa upp?
Självklart ska barn få fråga och få vettiga svar.
Det där var lindrigt tycker jag.
Ibland har mina ungar frågat så att man velat sjunka genom jorden.
Vad sägs om :Har du ätit mycket korv? (till en mycket korpulent man på en gata i stan...)
Ungar är så härliga.
Vi har en kund i affären som är oerhört kortvuxen; heter det dvärg, numera?
När han står främst i en lång kö och ska betala, när en liten pojke ropar - högt -: "Mamma! Mamma! Titta, vilken liten farbror .., titta, där står han!!!"
Då blev det lite problematiskt, för mannen framför mig, såg ut att bli besvärad.
Ingela och Elisabet: Tack för era bidrag till "barns funderingar". Ja ibland kan det bli pinsamt men det är bara att försöka tackla på bästa sätt (om man nu snabbt hittar något sånt).
Jag tror absolut på att svara ärligt och rakt. Finns ingen som tar illa upp av det. Jag har flera rullstolsburna, och/eller handikappade elever som säger att det är värst när folk bara glor. Bättre att de frågar - och då inte till den som ev. skjuter rullstolen.
Bloggblad: nej det är väl ett märkligt fenomen, folk frågar inte den som sitter i rullstolen!!
Skicka en kommentar