Det finns få ämnen som drar igång människor som vad en religionsdiskussion gör. För eller emot, tro eller icketro. Det känns som om det inte finns något mellanläge, antingen eller är vad som gäller. Och de icketroende har så många argument och så många svar.
Det mest provocerande är när jag säger: "Jag vet inte". Då är jag dåligt påläst, vet inte vad jag talar om.
Men jag har inte alla svar, hade jag det skulle jag inte vara troende, då skulle jag veta.
Trons mysterium - har inte alla svar, däremot en känsla av hopp, förtröstan och tillit. Kan det vara detta som provocerar?
21 kommentarer:
Allt som inte går att väga och mäta och allt som inte kan förklaras med förnuftsresonemang är skrämmande för många.
Madicken: Ja det har blivit mer och mer tydlig för mig att det är så. Och ännu så länge har jag ibland svårt att bemöta den aggressivitet som detta kan utlösas hos vissa människor.
Jag tror att det är den troendes självklara lugn som provocerar. Lugnet och, just som du säger, det självklara i att inte ha alla svar och ändå vara trygg i sin tro. Det är nog det som retar. Jag ser för mig de gamla damerna som fanns när jag var liten som strålade i sin tro på frälsaren.... små, med grå liten fläta runt huvudet - och strålande ...... jag tror inte de finns sånna nu?!
/Lena
Att strunta i vad som ter sig mest förnuftigt och i stället lita på att det man känner och upplever är riktigt. Det kan ju verka lite konstigt för den som inte provat.
Lena främst..! Ok, jag måste provocera nu.... :)
Under mitt 40-åriga yrkesliv som sjuksköterska har jag sett många, många människor dö. Jag var för en tid sedan på en konferens med Axlagårdens (hospice i Umeå)läkare och personal. Vi hade alla samma erfarenhet; de som var mest oroliga och ångestladdade inför döden var de s.k. troende.
Okey, en liten referens kanske.
Men min slutsats efter ett långt yrkesliv och personliga erfarenheter bland annat i min perifera familj: det är de mest troende som saknar tryggheten. Ganska logiskt enligt mitt sätt att se - de är människor utan egen tillit till sig själva och i tillvaron. De måste tro på något som egentligen inte håller.
Jag är inte troende i religös mening men jag tror att något finns efter detta jordeliv. Vore ganska meningslöst att gå här och trampa annars till ingen nytta.
Jag läste vad Smulan skrev men jag har sett en annan sida. Min mormor dog lungt och värdigt trots att hon var troende.
Visst är det intressant! Och så mycket fördomar det finns sen... du som är kristen... Fast det var värre förr, nu har folk börjat fatta att man kan skratta åt vitsar och inte bara sitter med knäppta händer och sjunger psalmer.
Det fanns kompisar när jag var barn, som trodde att det var ungefär allt vi sysslade med hemma hos oss....
Smulan: Då har jag nog bara hört om undantagen...
Lena: Jag upplevde också dessa tanter, säkert hade de det de brottades med också, men visade det inte. Men ändå fanns där en trygghet, någon slags förvissning.
Men visst var det tuffare på den tiden, kyrkan var sträng och många kände sig säkert kuvade, vågade inte sätta sig upp mot "överheten".
Ingela: Ja. Jag tror det handlar om mycket tillit.
Smulan: Kanske kan det vara så att de som har sin tro vågar känna efter, att de vågar möta döden?
Hur vi förhåller oss till vår tro, tror jag, handlar mycket om vilka vi är som människor. Vissa har tron som en flykt och en tröst. För andra är det ett sätt att utvecklas som människa. Jag känner inte igen mig i det du skriver om att vi troende saknar trygghet i oss själva. Men det finns säkert flera som gör det och söker sin trygghet utanför sig själv, på ett eller annat sätt.
Bloggblad: Ja inte är det då bara "torrisar" bland kyrkfolk, i alla fall inte inom Svenska Kyrkan, någon annan församling har jag inte erfarenhet av.
Gunnel: Ursäkta, jag "tappade bort" dig bland kommentarerna!! Jag har också upplevt motsatsen, ett antal gånger. Jag tror det var då som jag blev förvissad om att det finns något mer än detta.
Smulan: P.S Tror du det kan vara så att det beror på vilken Gud man trott på, hur man möter döden? Jag kan tänka mig att om man levt med en straffande/dömande Gud kan döden bli mkt ångestfylld.
När jag var i tonåren så var jag nykterist och det provocerade många minns jag.
De var faktiskt inte tonåringarna som blev mest provocerade utan jag praktiserade på en skola för förståndshandikappade och de var tanterna (för mig var de tanter då)
de sa att de inte kunde koppla av när vi träffades utan för jobbet när jag inte drack.
Jag var ju myndig och de var helt vanliga trevliga med människor.
Men på nåt sätt lyste präktighetens lampa över mig och det störde tydligen.
Jag var inte präktigare än nån annan.
Liknande händelser har jag stött på under mitt liv som nykterist numera är jag igen nykterist längre utan är "normal" Dock inte för den anledningen utan helt andra saker.
Det märks jag möts helt annorlunda nu. Kan det hända provocera att vara annorlunda/Pimpim
Eva: jag tror mer på din version .., när jag växte upp var Gud den Dömande .. inte undra på om människor, även troende, var vettskrämda för var dom skulle hamna ..., man kunde aldrig vara riktigt säker.
Jag har vuxit upp bland troende och icketroende .., hos många av de först nämnda såg jag verkligen en inre trygghet .., en förvissning om att .. ja, att man inte är ensam .., aldrig blir övergiven ., inte hos alla, men hos väldigt många.
Jag tror på en Gud.
Det gör jag.
Med betoning på t r o r.
Pimpim: Jag tror det ibland kan handla om fördomar och rädslan över det som är annorlunda, det vi inte är eller står för. Som om man blir satt i ett fack där andra tror att man ska vara på ett visst sätt. Nykterist, troende eller vad det nu kan handla om, är inte lika med att vara på ett visst sätt tycker jag. Vi är fortfarande människor, med allt vad det innebär av olika nyanser.
Elisabet: Ja det är just det, att TRO. Inget vet ju, egentligen.
Visst tror jag att den tro man haft speglas när man dör. Det är väl då som tron verkligen prövas, skulle jag tro. Förhoppningsvis är den "dömande" guden försvunnen i den svenska kristna tron - det kanske var den guden som varit "boven"?
Min referens kvarstår dock.
Smulan: Jag tror att den dömande guden finns kvar, hos vissa och inom vissa religiösa rörelser.
Älskar låten "Trons mysterium" . En annan sång som jag gillar och som passar in i ämnet är ju "Det gick en vind" av T. Boström.
Att tro är större än att föstå
Och det är ju rätt tacksamt att driva med folks fördomar om oss kristna. Man kan lura dem med de mest befängda saker (som att vi inte får åka baklänges i bilen) för kristna ljuger ju aldrig...
Vonkis: precis! Att tro är större än att förstå. Ja den är fin, Trons mysterium, jag blir glad och varm av den!
Vad som provocerar är att troende ofta, försöker övertyga andra att de inte har samma rätt till ett fullgott liv här och definitivt inte kommer att ha ett efter döden. Nä, ner i helvetet med alla oss syndare.
Att någon tror på Gud stör mig inte, att folk tror på Vatikanen stör mig enormt.
Jag ser det som självklart att folk blir provocerad när institutionaliserad religion talar om för oss hur vi ska vara och det i Guds namn. Hallå!!?? Sen när fanns det en direkt linje mellan Gud och alla religösa paragrafryttare?
Eva, att du känner kärlek och trygghet i din tro är ju jättebra för dig och det är jag glad över att du har.
Tro är en sak och religion är en annan.
Magnus: Du har en stor poäng i det! Tro är en sak och religion en annan, mycket bra formulerat.
Skicka en kommentar