tisdag, maj 15, 2007

Uppbrott


Storsjön en stilla augustikväll år 2006

Ett stilla vatten en sen sommarkväll. Det enda som hörs är årornas brytning mot vattenytan. Solen är på väg ner bakom fjälltopparna och allt är frid.



Vad har då det för samband med uppbrott?

Jo, allt har ett slut, även den vackra sommardagen. Solen går ner och natten väntar. Morgondagen vet vi ingenting om.

Livet - är ständiga uppbrott, större eller mindre sådana. Vissa går oss obemärkta förbi, andra sätter spår i hjärtat.

Vi planerar just nu för student, vår yngsta ska snart bege sig ut i världen. Jag tycker om att planera fest, det är glädje. När jag och maken diskuterade detta igår var han inte alls lika exalterad som mig. "Stundenten är inte bara fest, det är också en epok som försvinner", sa han med sorg i rösten. Då kände även jag, vågade känna, ja visst är det en sorg. Nu är det snart bara vi här hemma. Inga diskussionsfyllda middagar, inga högljudda skratt, ingen musik på hög nivå.....

Det kommer att bli tyst i huset. Och tomt. Och visst är det en epok som försvinner.

Just idag, den femtonde maj, när snön virvlar utanför fönstret, planerar jag för fest och för uppbrott.

Det är det som är livets gång.


11 kommentarer:

Anonym sa...

Jag älskar oxå att få fira men är nog lite mer lik din man i hans tankesätt, sörjer enormt när barnen "lämnar" oss men jag vet att det är livets gång och att det ska vara så.
Vår minsta tar studenten först om två år.
Och mellanbarent som bor i östersund kommer nog hem igen nu i maj. Han står i ett vägskäl ska jag bli kvar i Ötersund eller flytta mot sthlm. /pimpim

Evas blogg sa...

Pimpim: Ja det är en stor tomhet när de flyttar. Och nu är det sista barnet, det blir helt tomt! men hon kommer hem igen i september och blir nog hemma till nästa höst. Tror jag. Varför ska sonen flytta från denna vackra stad!!!??

Anonym sa...

Hmm... Kan det vara i detta smärtan sitter lite nu? Både stress, glädje, uppbrott, förväntan...

Evas blogg sa...

Blyger: ja det tror jag, bland annat.

Anonym sa...

Här sitter vi lite i samma båt. Mycket som ska planeras och ordnas. Vi får lov att ha fest i två dagar då Jonatan kommer hem på lördagen. Då kommer släkten och firar och på fredagen kommer det antagligen lite kompisar till Joel och Elinor för att gratulera. Men jag beställer färdigt...så det ska nog ordna sig :O)

Visst kommer man att sakna dom när dom är utflugna...men lite skönt kanske det blir. Vi är rätt ofta ensamma redan nu eftersom Elinor nästan jobbar jämt, Joel friar och Jonatan är ju i Stockholm i veckorna. Lite vana har vi fått...

Evas blogg sa...

Gunnel: Ja det är lite stök med det hela, men roligt sådant. Ja vi är ju också van, vår äldsta bor i Göteborg sedan flera år. Vår son bodde också där i höstas men flyttade tillbaka efter jul. han har egen lägenhet så vi ser inte till honom så mycket. Och nu är det den yngstas tur. Visst blir det lugnare men också så väldigt tomt. Nu börjar jag förstå min mammas känsla när vi flyttade!

Ingela sa...

Jag kommer att vara så gammal när de små flickorna är redo att flytta hemifrån att jag blir väl transporterad till nåt boende då ;-)

Jag tycker att det är rätt så skönt att en har gett sej av och att en är lite på väg. Det är tröttsamt att ha familjemedlemmar som inte vill leva så tätt som man måste i en stor familj. Det blir en del gnissel. Men det är roligt när de kommer hem och hälsar på.Gärna ofta! Och här dröjer det ju innan huset blir barntomt så den våndan får vi skjuta på länge.

Evas blogg sa...

Ingela: Ja tänk när barnen var små, så länge det dröjer innan de flyttar. Vips så är vi där nu! Ja jag känner igen det där, de blir ju vuxna och behöver stå på egna ben, vilket jag också tycker att de ska. Men ändå kommer dessa känslor över en, just att nu är den här tiden förbi. Jag börjar känna hur pass gammal jag egentligen är!!

Elisabet. sa...

Igår tänkte jag .. att det är bara tolv år kvar tills jag går i pension.

Så fort går livet.

Och sonen, den yngste, är 21.
Flickorna 35 och 31.

Emma snart tonåring.

Snart har man inga småttingar att hålla i handen.

Bloggblad sa...

Och jag knuffar och knuffar... men ungarna studsar tillbaka som bumeranger...
Fast det lilla barnbarnet kramar jag mycket och tänker på att det inte tar lång stund förrän hon är tonåring.

Evas blogg sa...

Elisabet: Ja lite så tänker jag också nu, vi har inte hela livet framför oss. Barnen blir stora i och med det blir vi...äldre!

Bloggblad: Ja tänk så mysigt att ha ett litet barnbarn att pussa på, jag har ju inga ännu. Verkar inte bli några på ett tag heller.