söndag, mars 11, 2007

Barn och stjärnor



"Barn och stjärnor föds i mörkret

utan skydd av av våld och vapen.

Mitt i mörkret bjuder livet

oss att växa som en låga.

Ljuset bär oss. Gud är nära

i ett litet barn som ser oss.

Ljuset bär oss. Gud är nära

i ett litet barn som ser oss."

Ylva Eggehorn


Jag har varit i kyrkan idag. En stund av reflektion och stillhet. Tacksägelsen idag; en liten flicka, drygt 1 månad, ett ljus tändes för henne och samtidigt jollrade en annan liten bäbis i en av kyrkbänkarna. Liv och död. Den lilla flickans mamma grät hejdlös när barnets namn lästes upp, det gjorde ont i mitt hjärta. Ett litet barn som nyss hade välkomnats till detta liv, som hade glatt sina föräldrar med sin ankomst. Nu, finns hon kanske där uppe i stjärnhimlen och saknaden är stor.


Jag grät i min kyrkbänk, för den lilla flickan och för hennes närmaste, som aldrig fick lära känna henne. Jag grät för livet, som kan vara så skört. Jag kände tacksamhet, över att mitt liv har så många små glädjeämnen just nu. Vardagsproblemen kändes så futtiga just där i stunden. Vad spelar en trasig TV för roll, när vi har livet och varandra?


"Ljuset bär oss. Gud är nära

i ett litet barn som ser oss."


17 kommentarer:

Ingela sa...

Jo, du har rätt i att man måste se proportionerna i sina problem. Jag som har barn som "valsar runt" i sjukvården ser ofta andra som har det mycket värre än vi. Och då skäms jag lite och tänker att man inte ska larva sej och känna som jag gör ibland, en matthet som gör mej helt orkeslös av och till. Kanske får man ändå tillåta sej att känna efter hur man mår. Även om ingen har dött eller cancer eller nåt annat livshotande (än). Och vara tacksam så ofta man kan över att det mesta faktiskt är bra och att det finns så väldigt mycket att glädjas över.

Evas blogg sa...

Ingela: Jag tror det är viktigt att få känna efter hur man mår. Det måste vara jättetufft för dig med barn som "valsar runt" i sjukvården, sånt tär på ens krafter, både fysiskt och psykiskt. Men, jag tror ändå det är viktigt att vi ibland reflekterar över små glädjeämnen, annars blir livet så tungt. Idag fick jag mig en ordentlig tankeställare, jag som igår gnällde över den trasiga TV:n mötte dessa människor i sorg. Vad är då ett dött ting, en trasig sak mot alla deras förväntningar som hade grusats.

Anna sa...

tack för de vackra orden, som jag fann här hos dej så här på söndagskvällen. Tänker så mycket i de här banorna nu. Har fått reda på att jag har en sjukdom, som visserligen ska bli bra, men som jag brottas med nu. Många av livets frågor är nu mer påtagliga och livet till synes inte fullt så självklart som förr. Ja, det är skört livet, som en spindeltråds väg från en ände till den andra. ha det fint. Anna

Evas blogg sa...

Anna: Men så tråkigt! Ja visst blir man påmind om livets skörhet ibland. Vid sjukdom måste man stanna upp och då kommer tankarna, sådana som man kanske aldrig funderar över när livet går "spikrakt" framåt. Det är som om tiden stannar upp för ett slag, kanske just för att vi ska få möjlighet att begrunda livet och alla dess skiftningar. Kram till Dig!

Gunnel sa...

Att mista ett litet barn måste vara det värsta som kan hända en förälder.
Jag kommer ihåg när våra tvillingar var små och låg i liggvagn. Då fanns det en annan familj som också hade fått tvillinger ungefär samtidigt. Deras ena lilla kille dog i plötslig spädbarnsdöd. Jag fick så himla dåligt samvete och hade jättesvårt att möta dom föräldrarna. Såg jag dom på håll tog jag en omväg. Tillslut tror jag pappan förstod det där så han nästan sprang ifatt mig. Så skönt det var att få prata med dom...jag tror att dom också tyckte det.

Bloggblad sa...

Det gäller att komma ihåg att inte ta något för givet! Att mista ett litet barn - där går gränsen för vad som är fattbart... grymmare finns väl inte, även om livet är hårt många gånger?

Den psalmen är så vacker, den sjunger vi ofta i k-kören, ihop med barnkören. Kompositören har jag en del att göra med eftersom han har musikförlag och har gett ut några av mina sånger. Hoppas han vill göra mer...

Evas blogg sa...

Gunnel: De tyckte säkert det var skönt att prata med er, även om det säkert kändes tufft. Ni hade ju inte gjort något fel men man tar lätt på sig skuld i sådana situationer. Tänkte på den lille pojken som satt i sin mammas famn i kyrkan idag, så mycket liv. Tänkte på mamman där i kyrkbänken, vars lilla flicka dött. Hur kände hon när hon såg/hörde detta barn? Samtidigt, detta är livet, som kan vara mycket svårbegripligt ibland.

Bloggblad: Håller med dig. Tror att det var det som väckte så starka känslor hos många av oss i kyrkan idag. Jag tänkte på mamman, som hade hittat sin lilla flicka död i sängen. Jag tänkte på min egna barn, hur det skulle ha känts. Nej, det är svårt att ta in. Vilken fruktansvärd sorg!
Ja visst är den fin, en av de vackraste psalmer som finns.

Anonym sa...

Att förstå att vi ska vara rädda om varandra och bry oss om varandra är viktigt.
För några veckor sen dog två människor mitt i livet här i vår "by" i en trafikolycka.
De berörde många här och sorgen har funnits hos många runt omkring oss. Så dåkände manverkligen hur skört livet är. /pimpim

Evas blogg sa...

pimpim: Ja, och tänk så lätt vi "glömmer bort" att vara rädda om och bry oss om varandra. Det är som om vi ibland måste bli omruskade för att komma ihåg och det känns tragiskt om det är så. Kanske beroende på den stressade tillvaron vi lever i?

Anne-Maj sa...

Eva, tack för titten hos mig. Jag håller med dig att kyrkan är bra plats att reflektera över livet. Man blir alltid lugn när man kommer in i kyrkan. Vi har uppgift att ge alla barn bra start, så livet senare blir lättare för alla och inte grym också.

Elisabet sa...

Ojojoj...så sorgesamt.

Men så är det ju ...,allt blandas..,sorg och glädje.

Och livet blir inte som man har tänkt sig.

För mig är det fascinerande ändå.
Att vi inte kan styra hur som helst.

Evas blogg sa...

AnneMaj: Välkommen hit! Ja visst är det en lugn plats i en stressig värld - kyrkan. Sorg och glädje blandat= livet.

Elisabet: Det oförutsägbara kan vara så smärtsamt, likaväl som det kan vara mycket glädjande. Livet - upp och nedgångar, men ibland alldeles ofattbart mycket ned. Trots det finns det ett ljus som en dag återvänder, mer eller mindre.

Blyger sa...

Hej. Nu är jag här. ;-)
Även om jag inte kommenterar så är jag här ofta. Ibland har vi redan sagt det som ska sägas, du och jag, som t.ex. om det här inlägget... Då läser jag gärna dina tänkvärda ord, men har redan sagt det jag vill säga, liksom...

Du, det verkar knasa sig fortfarande med din länk på min sida, i alla fall när jag tittar... För då är det länkat till evas.blogg.....

Evas blogg sa...

Blyger: Ja jag kan förstå det, vi talas ju vid ibland!! Ja, jag vet, min gamla adress vill gärna hänga med på din blogg.

qi sa...

Så berörande, sorgligt och vackert! Att hitta orden och beskriva det så som du gör här... Tack för att du delade med dig!

Evas blogg sa...

Qi: Tack! Känslan var så stark när jag kom hem från kyrkan, jag var bara tvungen att skriva ner den.

Vonkis sa...

Så olika det kan vara. Jag var också i kyrkan i söndags (11/3) men jag var på barndop, och vi sjöng samma sång där.

Ingela
Var och en måste få tycka att det man går igenom är jobbigt. Vi kan inte hålla på att jämföra oss med varandra. I så fall skulle det bara få finnas en enda männsika i hela världen som skulle få tycka synd om sig själv och den personen skulle verkligen ha det överjävligt. Sedan innebär de tinte att jag tycker att man ska fastna i det jobbiga utan som Eva säger även se det positiva i livet.

Läser igenom det jag skrivit och det låter lite argt och det är verkligen inte min mening men jag vet inte hur jag ska formulera mig på ett bättre sätt. Kortfattat kan jag väl säga, våga tycka synd om dig själv när du är mitt uppe i allt det jobbiga men våga även glädjas åt det lilla (och ibland stora :-) )