söndag, mars 04, 2007

Min inre skugga


Bild från Googles arkiv
Skuggan, aspekter av oss själva som vi inte vill se, eller är rädd för och därför förtränger. I och med att vi inte vill se dem ser vi dem istället hos andra. Något som vi, mer eller mindre, är mycket duktiga på!

Ja tänk, så många gånger jag har retat mig på andra människor, inte för att de sårat mig eller gjort mig illa på något annat vis, utan bara för att de är dem de är. Varifrån kommer denna känsla? Jo från mig själv, inte från dem jag retar mig på. Ju mer jag inser det ju mer vågar jag titta på mig själv och mina egna mönster och hur de har uppstått.

Exempel: Jag har ibland retat mig på människor som tar "mycket plats", som hörs och syns, alltid är debattlystna och har många argument och mycket kunskap att komma med. När jag tittar närmare på mig själv i sammanhanget ser jag att jag också tar plats men....ibland när jag inte är tillräckligt påläst eller har argument nog för att ivrigt följa med i samtalet, då kan jag reta mig på dem som snackar mest. Kanske det är mitt bekräftelsebehov som får sig en törn i dessa lägen?

Jag tror att skuggan är inre fiende hos oss, svår att acceptera med alla sina nyanser. Även svår att finna, men vågar vi se in i oss själva och vad som händer så är det en stor tillgång för utvecklingen.

Kan det vara så att yttre fred endast kan komma till stånd genom vår egen inre fred?

15 kommentarer:

Anonym sa...

Ja så där tror jag absolut att det är! Sen är det ju detta att lära sig att alla inte är som jag...och att de säkert kan vara lyckliga o nöjda ändå..haha! Ja mycke ska man lära. Snart flyttar jah hit, kan inte göra inlägg i dag. Blä. Anna

Bloggblad sa...

Visst - det är ganska vanligt att när man ser sina egna sämre sidor liksom uppförstorade hos någon annan... då är det lätt gjort att man ogillar personen - fast det egentligen är skuggan av sig själv man ogillar.

Evas blogg sa...

anna: Nej det är just det, alla är inte som jag och det måste jag acceptera. Jag kan heller inte ändra på någon annan utan lära mig hantera andras sidor. Ett livslångt projekt är det, svårt, och det går inte att ändra bara sådär. Men om man tar ett litet steg i taget så är man kanske på god väg på sin ålderdom. Ja du är varmt välkommen. Strular det fortfarande?

Bloggblad: Ja och det är inte kul när man inser att- wops - det är en del av mig själv som jag ser!!!Sen kan det ju även handla om positiva saker jag ser hos någon annan, som jag har men inte tror mig ha. Då kommer avundsjukan in i bilden.

Anonym sa...

Jo du jag håller med dig helt och hållet.
Jag har i bland granskat mig själv och kommit fram till att de brister jag irriterar mig på andra lider jag ofta själv av.

/pimpim

Evas blogg sa...

pimpim: Ja det kan vara en tråkig upptäckt!

JULIEK sa...

Jag opplever presis det samme. Jag kan kjenne irritasjon over eller mot ett menneske bare fordi den er lik meg i settet at vara. Helt utrolig er det.

Anonym sa...

Om vi alla mådde gott och följde vårt inre lugn skulle nog världen se annorlunda ut.

Evas blogg sa...

julie: Ja tänk om vi kunde sluta irritera oss, så mycket energi vi skulle få över!

Gunnel: Det är just det, när vi mår dåligt (i alla fall jag) så ser jag fler fel hos andra, antagligen för att jag inte orkar med mitt eget just då.

Elisabet. sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Elisabet. sa...

Jag är verkligen förundrad över hur gement och småaktig man ibland kan vara. Ett ex.
I helgen fick jag veta att mitt ex har köpt sig en liten hundvalp.
Vi har alltid haft hund och nu har han sagt ifrån sig en massa fritidsjobb, så jag förstår att det är ett klokt beslut. Och han tycker ju om hundar.
Men vet du vad jag tänker?
Jo, så här: "Jaha .., nu köper han en hundvalp ... och nu kommer förstås aldrig barnbarnen att vilja sova hos mormor ... nu passar det så himla bra .. och precis när sonen ska flytta hemifrån ..!"
Jag skäms nåt så oerhört för det här tankesättet, men jag får inte ut det ur huvudet!!
Det sitter där och gungar som på en pinne.
Och jag AVSKYR mig själv som är så ... missunnsam.
Man skulle ha en trycka-på-knapp-ta-bort-funktion i hjärnan.

Anonym sa...

gemen och småaktig ska det vara .. jag skriver som en kratta i dag ... / Elisabet

Anonym sa...

Elisabet: Lite rätt har man nog att tänka så i alla fall. Man kan ju inte gå omkring HELT kritiklös gentemot sin omgivning, då bleve man ju menlös. Men det är nog svårt att veta var gränsen går mellan klara fakta och ren missunsamhet. Usch, vad marigt. Jag är likadan själv. Tänker nåt illa, sen ångrar jag mig.

Evas blogg sa...

Elisabet: Jag tror att det ofta kan handla om så många känslor som i det fall du beskriver, och känslor behöver få komma upp till ytan. Men om de inte får det kan det istället kapslas in i bitterhet. Klart du blir ledsen, säkert en hel del sorg som rörde om inom dig.

Matilda: Klart man inte ska vara menlös, det beror ju på vad det handlar om. Men ofta kan det handla om oss själva när vi blir irriterade eller missunsamma, bra att lyfta fram sina känslor en sån gång. Vad handlar det egentligen om?

Anonym sa...

Det är väl ofta sådana mänskliga drag som avundsjuka t.ex. Det lider vi nog alla av ibland fast det är svårt att erkänna.

Evas blogg sa...

Matilda: Ja, mycket! Och svårt att erkänna för sig själv.