Ännu så länge kan jag bara längta.
Fast egentligen är det inte så bara.
Jag vaknar vid fem denna morgon. Magen har inte varit sig själv sedan Egyptenresan och den lever sitt eget liv. Då kan morgonen bli, ofrivilligt tidig. Jag sitter här och förundras över tystnaden. Den är just nu lika kompakt som i stugan vid skogsbrynet. Inga ljud av bussar eller bilar som kör förbi. Ingen som varvar sin bil utanför fönstret. Inte en enda granne som spolar. Inga människor som pratar. Det är enbart tyst. Så ovanligt. Och skönt.
Vad hör du för ljud omkring dig där du bor?
Kallt och vackert. Jag tog fram den tjocka täckjackan och de nya täckbyxorna, svepte in mig i yllehalsduken från Island och vandrade ut i det vackra. En gnutta sol hann jag med, det korta stund den orkade sig vara framme. Räkningarna är nu betalda. Optikerbesök inbokat på måndag. Äntligen ska jag slippa anstränga ögonen i mina gamla glasögon, som är alldeles för svaga. Synen blir sämre med åren och glasögon dyrare och dyrare. Det gäller att passa på när skattemyndigheten varit extra snäll.
Nu väntar en dammsugar och en skurhink på mig.
En kul kille. Och bestämd. Han ville röra allt, helst på samma gång. Och han ville äta allt. Vi bakade pepparkakor, Sigge åt mest av degen. Vi gjorde julgodis, Sigge åt av den och spottade ut. Vi åt middag men då var Sigge så mätt av allt godis och deg så han ville inte äta. Vi lekte en julklappslek, den ville inte Sigge vara med på. Istället tuggade han i sig glöggtillbehören. Och satte halsen. Sen blev Sigge trött. Så otroligt trött. Och när man är ett och ett halvt år och är trött då kan man bli arg och ledsen. Då skriker man. Och det gjorde Sigge. Mycket och högt. Sen åkte vi hem, Sigge också, i sin vita pyjamas.
...vaknar man och är lite småtrulig. Undrar vad det beror på? Inget särskilt har ju egentligen hänt. Man bara vaknar sån. Kan det vara drömmarna som rumsterat om i ens inre?
Småtrulig ska jag nu bege mig ut i den 15 grader kalla dagen.
Jag kräver inte mycket. Handlar sällan något till mig själv. Men ibland kan jag längta efter vissa saker. Längtan i sig är härlig och desto roligare blir det när man, efter en lång tid, får det man längtat efter. Eller rättare sagt, har möjlighet att köpa det man så gärna vill ha.
En del av skatteåterbäringen gick detta år till något som jag länge har velat ha, en spiralbindningsmaskin. Idag kom den! Jag kände pirrglädje i magen när den packades upp. En rosa maskin och en mängd silvriga spiraler. Nu har dottern läst igenom bruksanvisningen och vi har gjort en liten testbok. Detta är lycka, på hög nivå!
This is what democracy looks like - en vittnesberättelse
Jag inledde det här decenniet med att demonstrera i Göteborg under EU-toppmötet. Mitt förtroende för demokratin ,och friheten att demonstrera och protestera, fick en mycket allvarlig knäck den junihelgen. Under klimatmötet i Köpenhamn har polisen uppvisat ännu större brutalitet. Vi avslutar decenniet minst lika illa som det inleddes. Flera av mina vänner var där. Det här är deras vittnesmål, som också lämnats in till den danska organisation som samlar in berättelser om polisbrutalitet och arresteringar under mötet. Hittills har de fått in cirka 600 vittnesmål.
Vi heter Siri Sandin, Anton Törnberg, Viktoria Wiklander och Olof Öhrn och deltog, tillsammans med Siris föräldrar, i den del av demonstrationen som arresterades på Ambarbogade under den stora demonstrationen på lördagen 12/12-09.Vi deltog som privatpersoner, inte aktiva i någon organisation och gick tillsammans med en stor blandning av människor i alla åldrar, mycket få av dem hade någon maskering.Plötsligt, och till synes utan anledning, blockerade polisen gatan. Siris föräldrar hade chansen att fly ut ur området tidigt genom att prata med några av polisen. Men nästan alla andra, inklusive oss, fick inte tillåtelse att lämna området och greps därefter utan anledning (de vägrade säga något då vi frågade dem).Vi vet inte den exakta tidpunkten för gripandet, men det är samtidigt som alla andra, ungefär 14,30 förmodligen.
Siri fick sitta på marken i flera timmar och blev så kall att hon inte kunde stå upp. Hon fick så småningom en panikattack och hade turen att kunna åka med en ambulans, andra människor i liknande situationer hade inte samma tur. Folk svimmade, kräktes, låg i sina egna spyor och kissade på sig då de förvägrades gå på toa. En kille låg avsvimmad i en timme innan han fick hjälp. Stämningen var mycket obehaglig och de som ställde sig upp för att de inte klarade av att sitta ner trycktes brutalt ner igen. Viktoria och Olof fick stanna bakbundna på den iskalla trottoaren i mycket obekväma ställningar under mer än 4 timmar och Olof transporterades därefter till häktet (som en av poliserna kallade "Danmarks Guantanamo") där han tvingades sitta i samma outhärdliga ställning i ytterligare flera timmar, fortfarande utan mat, vatten eller tillgång till toalett.Det gör fruktansvärt ont att sitta framåtböjd, bakbunden i precis samma ställning på iskall mark i så många timmar. Viktoria fick en möjlighet gå på toaletten och fick, efter tiden på trottoaren, sitta i en buss i 2 timmar till, fortfarande i handfängsel.
De är sjuka nu (14/12) och Siri har hög feber.Anton transporterades med buss i ca 1,5-2 timmar. Ingen i bussen fick gå på toaletten och vi fick heller inte tillgång till vatten. Vissa människor kissade på sig och fick panik. De drogs ut ur bussen, varpå flera poliser satt sig på dem med knäna på ryggen och tvingade dem att stanna på marken och skrek på dem. Poliserna vägrade att svara på några frågor eller ens titta på oss, trots att vi upprepade gånger sa till dem att det är olagligt och mot de mänskliga rättigheterna att neka oss de mest grundläggande behov, såsom toalett och vatten. De som var mest högljudda drogs ut ur bussen i ca 5-10 minuter och kom tillbaka med vita ansikten och sa inte ett ord.
Känslan var att de ville skrämma oss till tystnad och polisen sade vid flera tillfällen att de "visste att vi var oskyldiga" men detta ändrades under dagen till att de "visste vi alla skyldiga" och att "vi inte var välkomna till Danmark".Efter att de tog in oss i klimatfängelset i Valby fick vi sitta på golvet, fortfarande bakbundna. De fortsatte att neka oss vatten eller toalett.
Anton lyckades få loss händerna och ge några människor vatten innan polisen såg det. Efter ca 1-1,5 timmar hamnade Anton i en liten cell/bur på runt 8-10 m2 med ca 13-14 personer i varje cell. Folk var mycket högljudda och protesterade och för att straffa dem tog polisen bort alla filtar och de få tunna liggunderlag som fanns (2-3 i varje cell) och även bänkarna, så vi fick sitta på cementgolvet.Efter en stund stormade polisen in i cellen, använde pepparspray och drog våldsamt ut folk och tryckte in oss i olika celler. Vissa människor blev pepparsprayade trots att de inte agerade våldsamt alls och en del människor var tvungna att bära plasthandfängsel under hela tiden i burarna. De använde också hundar för att skrämma oss. En medelålders kvinna attackerades av flera poliser som satt på henne och band henne, av lukten att döma använde de även pepparspray, men det var svårt att se eftersom de blockerade vår insyn.Vid denna tid fick flesta gå på toaletten, även om vi fick vänta ett bra tag innan de lät oss gå. Anton fick också vatten och en liten smörgås efter ett tag. (Smörgåsen hade dock endast köttpålägg och de som inte kunde/ville äta det fick inget annat). En kille som delade samma cell som Anton nekades även tillgång till hans livsnödvändiga medicin.
Siri släpptes från Valbyfängelset för att få träffa en läkare efter 6 timmar. Hon kördes därefter till sjukhus. Viktoria och Olof släpptes runt 22,00 och 23.00 på grund av bristande utrymme inuti Valbyfängelset. Polisen sa till Olof ungefär en timme innan han släpptes, att han var fri att gå, men de höll ändå kvar honom en timme inne i bussen efteråt.Vid ungefär 02,25 släppte de Anton, bland de sista. Strax före det släckte de alla lampor och kom mot oss med ficklampor, varför vi trodde att de skulle misshandla oss.
Vi vet inte om detta bara var en olyckshändelse.När vi släpptes, efter exakt 12 timmar i häkte, var vi fortfarande inte fria att gå utan tvingades istället kvar i bussarna i ca 20 minuter innan de släppte av oss. Ingen fick ens stå upp, så vi kan inte påstå att vi kände oss särskilt fria (Därför tycks de ha passerat 12 timmars-gränsen för hur länge de får häkta oskyldiga). Därefter släppte de av oss vid någon station utanför stan och det tog oss ungefär 1,5-2 timmar att komma hem, eftersom det gick mycket få bussar eller tåg och vi inte riktigt visste var vi var.Flera gånger i häktet bad Anton om att få ringa ett samtal, eftersom han var orolig för Siri, Olof och Viktoria, men polisen vägrade och skrattade bara.
Vi beslutade att åka tillbaka till Sverige tidigt på söndagen, trots att vi planerar att stanna för fler demonstrationer. Polisen hotade oss vid flera tillfällen i häktet och sa att "detta är vad som händer när ni demonstrerar" och att "ni inte är välkomna till Danmark". Det kändes som det inte var värt att stanna, vi var alla rädda och mår dåligt av det som hände.Vi anser att vi agerade precis som vi tycker att alla bör, dvs att protestera mot klimatförändringar och för ett hållbart samhälle. För detta blev vi tillsammans med nästan 1000 andra oskyldiga straffade, förödmjukade och utsatta för mycket smärtsamma behandlingar som förmodligen enligt internationella bestämmelser skulle klassas som en form av tortyr. Vi förnekades helt grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter, såsom rätten att demonstrera och rätten till yttrandefrihet. Denna typ av behandling upplever vi är ett allvarligt hot mot ett demokratiskt samhälle.
Att vandalisera är ett sätt att tala om att något känns fel. När orden inte finns och när känslorna är starka, det är då man kan förstöra det vackra, det som skapar trivsel. När det vackra inte finns i människosjälen förgör man det yttre, det som syns. Det är ingen försvarbar handling, däremot är det ett rop på hjälp. Ett rop från en vilsen själ, som är väl dold i mörker. Precis som granarna nu är.
Ibland undrar jag var all decemberstress tagit vägen. Den månad på året, som var mest intensiv, har förvandlats till en lugn månad. Och hur orkade man? Minns år med tre Luciafiranden, avslutningar, adventsfester med andra familjer, jobb, städning, bakande, julklappsinköp. Ja allt, i en salig blandning. När sedan julafton kom var jag trött, men nöjd. Julfriden lade sig som bomull inom mig. Minns julaftonskvällen, när barnen hade somnat. Då satte jag mig i soffan, satt där och såg på granens tindrande ljus och njöt av lugnet.Nu är det där lugnet konstant och det känns, stundvis, lite tråkigt. Bomullen kan bli kvävande om den ligger där för jämnan. Kontraster behövs kanske för att vi människor ska känna oss tillfreds. Apropå bomull. Den ligger där ute också, i form av mängder med snö. Idag dalar flingor ner så stilla, jag ska gå ut i allt det vita. En ny och stilla decemberdag är här.
Snön har anlänt till Jämtland. Snö som virvlar och driver omkring utanför fönstret. Snö som kommer i riklig mängd.
Jag trotsar min innersta vilja, den att bara sitta inne och kura. Drar luvan över öronen och ger mig ut i allt det vita.
Igår kväll höll jag och vår yngsta en rimstuga. Kan ju meddela att mina rim inte hörde till den högre nivån av sådana. Inte vid den sena tidpunkt av kvällen som akiviteten inträffade på igår.
Jag ger inte bort många julklappar. Inte heller kostsamma sådana. Men paketen vill jag ska vara vackra. Papperet väljs med omsorg. Det klipptes och klistrades och julklappsadresser formades till. Därefter rimmen, av olika karaktär och nivå.
Och jag vet att det tar en sekund att riva upp papperet från paketet. Det spelar ingen roll.
Att få ett vackert paket är som att få en vacker pralin. Det vackra inger en förväntan på innehållet. Man tar försiktigt en tugga för att sedan möta innehållet.
Det är helheten som gör det
Vad tycker du?
