Evas blogg-Vardagstankar från Jämtland

Skidåkning

2012-01-28T09:31:00.000-08:00

Utsikt ifrån skidstation i Östersund.

Förutom när det gäller skidåkning är jag definitivt ingen sportfantast. Men skidåkning är jag uppvuxen med, det åktes hej vilt när jag var barn. Nu för tiden åker jag mycket sällan skidor men följer gärna tävlingar. När nu SM avgörs här under fyra dagar kan jag inte låta bli att vara på plats. Idag var det både härligt väder 0ch härlig stämning. Och massor med snö.

Dagens vinnartrio.

Charlotte Kalla är i en klass för sig. Som hon flyger fram!

I morgon väntar sprint, damer och herrar.

När man minst anar det slår tjuven till

2012-01-19T15:33:00.000-08:00

Idag fick jag veta att det hade varit inbrott i sakristian i en av vårt läns kyrkor. Prästen blev av med både jobb- och privat mobil. Mitt under mässan smyger sig någon in i sakristian och kollar igenom fickor. Man tror inte att det ska ske i en kyrka, där borde det vara fredad mark. Kanhända inser tjuven våra tankegångar och just därför slår till i en miljö där man minst anar att brott ska ske. Det är så sorgligt, både för de drabbade och för känslan efteråt. Vem var det? Någon som satt i en kyrkbänk? Någon som tog emot nattvarden? Det kan bli en misstanke som slor rot inom en och man blir mer försiktig . Vem kan jag lita på?

Jag minns en episod när våra barn var små. Vår yngsta var runt halvåret och skulle få en spruta. Vi åkte till byns närmsta samhälle där BVC låg. Alla tre barnen var med och det var ett stök att packa in alla i och ur bilen. Inne på BVC var det lugnt, barnen lekte och på andra sidan rummet satt en mamma med sin baby. Vi nickade leende till varandra. Det blev vår tur och de två äldsta ville följa med in och se när lillasyster fick sin spruta. Jag lämnade väskan kvar på stolen i väntrummet, det kändes lugnt i den miljön. Besöket var snabbt avklarat, lillasyster skrek en liten stund efter sticket men blev snabbt vid gott mod.

Därfter gick vi över gatan för att handla på samhällets affär. Kundvagnen blev full och där stod jag med tre barn, mängder av varor och en lång kö bakom. Det var dags att betala och jag stoppade ner handen för att ta upp plånboken, den fanns inte i sitt vanliga fack. Jag letade igenom hela väskan men plånboken var borta. Jag visste att den fanns med när vi åkte hemifrån. Jag fattade ingenting. Kassörskan frågade om jag hade varit någon annastans innan jag kom dit. På BVC, endast där. Gå då tillbaka dit och kolla om du glömt den där, så får vagnen stå så länge. Jag gick tillbaka med de tre barnen i släptåg. Jag var skärrad, något som barnen kände av och blev lite kinkiga. Jag berättade vad som hade hänt för personalen och de titta på varandra med bekymrade miner. "Inte nu igen!". Vaddå? Den kvinnan som jag delat väntrum med, hon med den lilla babyn, hade varit där en vecka tidigare och även då hade en plånbok förvunnit ur en väska. Nu förstod de att det hade varit hon. De ringde till kvinnan som nekade.

Jag fick åka hem utan varor och allt kändes mycket obehagligt. Hur skulle jag förklara för barnen? Minns faktiskt inte vad jag sa. På eftermiddagen ringde barnmorskan och berättade att de hade hittat min plånbok i en papperskorg på toaletten. Körkortet fanns kvar men av de 800 kronor jag hade fanns vara 300 kvar. Tjuvens dåliga samvete gjorde att jag inte blev av med alla pengar. Men hon fortsatte att neka så vi gjorde inget mer utav det.

Det var klantigt av mig att lämna väskan i väntrummet men det var lite som i kyrkan, jag förväntade mig inte att mamman med den söta lilla babyn var en tjuv. Det ingick inte i min föreställningsvärld. Ibland får vi revidera våra föreställningar till det sämre, till misstrons tråkiga arena. Det är så synd och det gör ont inom en. Men tyvärr är det så det kan se ut. Oavsett om vi är i en kyrka eller på en barnavårdscentral kan det finns människor som vill ha något som vi har, våra ägodelar.

Och jag håller hårt i min handväska efter den episoden. Den dagen, för 23 år sedan tappade jag ett uns tilltro. Livet är inte alltid så gott som det kan ge sken av att vara. Tyvärr.

Lotterivinst

2012-01-18T09:27:00.000-08:00

Idag låg ett fint paket i min postbox. Ett vitt paket med rött sidenband. Blev jag glad? JA! Paketet var från underbara Elisabet och pv, det var min vinst i deras roliga uppmuntringslotteri.

Nog blir man glad över sån post?!

Vinsten var en musmatta med en bild tagen av Elisabet, från stranden i närheten av där de bor i Halland. I paketet fanns även nyplockade snäckor och sand som kommer att läggas i en glasskål tillsammans med ett värmeljus.

Tack snälla för paketet! Och tack för att det finns människor som skapar ett uppmuntringslotteri, enbart för att glädja andra vid denna bistra årstid (ja jag vet Elisabet, du tycker att det är jättekul du också men jag är så glad över att det finns människor som tänker på andra).

Världen är så stor, så stor...

2012-01-17T03:56:00.000-08:00

...Lasse, Lasse liten, så sjöng jag för våra barn när de var små. Vi pratade om länder långt borta och jag tänkte, det dröjer länge innan barnen ska upptäcka världen. Vi levde i vår "familjebubbla", där de små orosmolnen kändes gripbara. Men som vi alla vet går åren fortare än vad vi tror och plötsligt är barnen vuxna och lever sina egna liv. Jag är stolt över mina barn som är fria individer, som tar för sig av livet och upptäcker världen bortom det kända och trygga. Men visst gör det ont som förälder ibland. Det gör ont när barnen drar iväg och man står ensam kvar.

En mening har etsat sig fast i min hjärna, en mening från "Änglagård 2". Det är när Gottfrid sitter och äter tillsammans med sin nyfunna bror i New York, när han börjar känna att allt inte står rätt till i kroppen. "Vi som hade så roligt" säger han, för att sedan lämna jordelivet. Kanske en banal mening men det har fastnat inom mig. För så kan det kännas stundvis, det roliga som tar slut. Det kommer nya roligheter men det är just de där stunderna av glädje som aldrig kommer åter, det finns en sorg i det.

Igår tänkte jag mycket på vår son och på när han var liten, hur vi sjöng om Lasse och den stora världen. Hur vår lille son lyssnade förundrat och frågade om allt som fanns där ute. Hur han lärde sig städer och länder och fantiserade om dem. Igår vinkade jag av honom. Han är en vuxen person nu men igår såg jag den lille pojken framför mig. Som äntligen var på väg ut i den stora världen. Sydafrika, det är långt bort. Fem månader är en lång tid. Jag önskar honom och hans flickvän varmt lycka till på sin resa.

Världen är så stor, så stor.

2012-01-16T12:16:00.000-08:00

Min blogg har fått en utmärkelse av Eva Swedenmark med motiveringen:

Evas blogg vardagstankar från Jämtland en blogg jag alltid läser. Så klok, varm och generös.

Tack snälla Eva! Det vämde. Under en period har jag mest lagt ut bilder på min blogg men efter denna utmärkelse känner jag mig peppad att skriva. Ibland behöver vi en uppmuntran för att "komma igång" igen.

Till utmärkelsen hör en uppgift. Liebster betyder "käraste"och utnämningen ges till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.Skriv ner de 5 bloggar man vill lämna utmärkelsen vidare till dem och låta dem veta det genom att lämna en kommentar i deras blogg.Till sist hoppas man att de utvalda vill lämna utmärkelsen vidare...

Jag vill ge denna utmärkelse vidare till (ja egentligen till alla som jag följer men jag väljer ut några) :

1. Eva, med sina humoristiska betraktelser av livet och dessutom en mängd vackra bilder.

2. Lisbeth, sagolikt vackra bilder och varma vardagsreflektioner.

3. Gunnar och hans utomordentliga sätt att visa vackra Jämtland från många olika perspektiv.

4. Granne med potatisodlaren, kloka tankar från Luleälvens strand.

5. Annika, mitt i skrivprocessens alla vedermödor. Spännande att följa den.

Idag hälsade solen på

2012-01-09T13:19:00.001-08:00

För första gången på en månad orkade sig idag solen över hustaken. Under tjugo minuter strålade den in i matrummet. Vilken lycka! Särskilt en dag som denna då gamla mor ligger på sjukhuset och livets sårbarhet känns så påtagligt.

En slags tröstesolstråle som letade sig in.

Uppbrott är en del av livet

2012-01-06T06:20:00.001-08:00

Uppbrott gör ont. De små värker mindre än de stora, vissa är mer tydliga än andra. Döden är det stora uppbrottet, det som värker djupt och länge. När ens nära och kära reser iväg känns en dov värk som brukar ge med sig efter någon dag. Därefter ligger en längtan där inne och skvalpar. De mer outtalade uppbrotten är när vänner försvinner ur ens liv, de glider iväg utan att man vet vad som hände på vägen. Ovissheten kan göra ont. Gjorde jag något fel? Duger jag inte längre? Uppbrott kan också vara när en tid av ens liv är över, småbarnsåren, arbetslivet, skoltiden, någon grupp man tillhört under en längre tid. Något förändras och ibland känns en sorg över det som varit, som aldrig mer kommer att vara.

Livet är ett ständigt uppbrott. Det är bara att lära sig leva med dem. Trots det får känslan av sorg finnas där, den måste få finnas. Sörja, för att sedan gå vidare. Ibland tar det lång tid innan stegen bär oss framåt och det kan vara arbetsamt att fortsätta. Att stanna kvar är inget alternativ. Livet är skört och uppbrotten finns där ständigt som en påminnelse om att försöka ta tillvara på varje fin minut.

Uppbrott är en del av livet.

Saffranspannkaka

2012-01-04T12:06:00.000-08:00

Jag minns första gången jag åt saffranspannkaka, det var en varm augustidag på Gotland. Kan nästan säga att det var en himmelsk upplevelse. Efter det har det blivit några saffranspannkakor gjorda. Nu är det längesen men eftersom vi har en burk salmbärssylt i kylskåpet kunde jag inte låta bli idag. Det doftar saffran i lägenheten och nu blir det avsmakning.

Igår var en vacker dag

2012-01-01T08:04:00.000-08:00

Vi tog med oss gamla mor ut till Rödön. Vi vandrade runt på kyrkogården i det vackra vädret. Denna kyrkogård har en makalöst vacker utsikt.

Oviksfjällen och Storsjön

Solen glittrade i nysnön.

Långt där borta anar man Hoverberget.

I minneslunden fanns många spår av sorg och saknad.

Utanför kyrkan stod ett fortskaffningsmedel parkerad.

Vår f d bagarstuga i eftermiddagsljus.

När solen gick ner, och efter kaffe hos svärföräldrarna, återvände vi till staden.

Gott Nytt År

2011-12-31T07:29:00.000-08:00

från en gnistrande och vitt Jämtland.

2011-12-30T07:29:00.000-08:00

Det är årets näst sista dag. Solen har visat sitt bleka vinterljus över staden. Jag stod länge och tittade på fåglarna i Badhusparken, de har sitt eget lilla samhälle där. Hade jag haft en brödskiva i fickan hade jag matat dem, även om man inte ska mata fåglarna för de skräpar ner.

Just nu lever vi ett stilla mellandagsliv. Läser, äter, ser på fåglar, spelar spel och umgås. Ett skönt liv, i alla fall för några veckor.

I morgon är det årets sista dag. Vi firar inte något stort, en god middag tillsammans med barnen. Sällskapsspel och en skvätt skumpa vid tolvslaget.

Hur firar ni nyårsafton?

2011-12-23T08:47:00.000-08:00

Ett annorlunda pepparkakshus

2011-12-22T10:52:00.001-08:00

Idag har vår yngsta, sonen och deras kusin gjort ett pepparkakshus. Det tog hela dagen och det var mycket pyssel innan det var färdigt. Om ni känner till Super Mario (TV:spelet) känner ni kanske igen Peach´s slott och alla figurer. Om inte, så vet ni nu vad det föreställer. Slottet blev stort och mitt jularrangemang (som stod på skåpet) fick plockas bort. Detta får bli årets julinstallation. Riktigt bra gjort tycker jag.

Nu är köket ledigt och det är dags för mig att lägga in sillen.

Det har varit en fin dag idag

2011-12-21T06:58:00.000-08:00

En gul liten flicka

2011-12-20T07:52:00.000-08:00

Vid julfesten på förskolan fick vår äldsta en gul liten flicka i plast. Det kan låta som en märklig gåva men vår äldsta var så lycklig. När vi gjorde vårt jullandskap det året var den gula flickan ett givet inslag. Hon fick stå i bomullen och vinka till tomten, som kom skidandes över foliesjön. År efter år plockades landskapet fram, vi hjälptes åt att skapa det och barnen minns, med exakthet, var alla figurer och byggnader skulle stå. Och flickan, hon stod där och vinkade.

Åren gick och vi flyttade till stan. Mindre utrymme för landskapet, som fick krympa en aning. Vissa byggnader och figurer togs bort men aldrig den gula flickan. Hon vinkade glatt från sin nya position bakom kyrkan (foliesjön var borttagen). Så ifjol hände det, flickan var borta! Jag letade igenom varenda julkartong men ingenstans fanns hon. Det blev en jul utan henne, den första julen på över 20 år. Det kändes tomt, något fattades. När jag sedan hittade henne var det redan mars och hon fick ligga kvar i porslinsskåpet.

I år står hon åter där bakom kyrkan och vinkar så glatt. Och jag undrar: hur kan en gul liten plastflicka bli en sådan viktig del av julen? Jag tror att det har med minnet att göra. Det lustfyllda minnet av en glad flicka på 6 år som fått en present på förskolans julfest. En flicka som bodde i ett vitt hus, där det förbereddes inför julen. Hennes och småsyskonens glädje över årets fest, där julen fortfarande var en glädjens tid i en värld full av möjligheter.

Kanske är det också så att vissa saker följer med genom livet som en slags trygghet. När världen är full av oro, ondska, krav och prestation kan det vara skönt att ta fram en liten plastfigur och minnas. Se hennes leende ansikte och känna en slags värme. En värme över att vi får vara tillsammans med människor vi älskar och trivs med. En värme över de goda minnena. Jag tror att vi behöver det som komplement till allt det andra, det som känns tungt och jobbigt att tänka på.

Vår gula lilla flicka ler åter mot oss. Hon är ganska obetydlig där hon står. Men det lilla, det som inte sticker ut, det är kanske just det som är det mest betydelsefulla. För allt är inte guld som glimmar. En liten plastflicka kanske är den som glimmar mest av allt.

Ihållande snöfall sedan i söndags.

2011-12-20T05:26:00.000-08:00

Nu känns det som om det räcker.

Julstämning

2011-12-17T10:10:00.000-08:00

Julstämningen smittar av sig till bloggen. Mitt i alla bestyr måste jag bara sätta mig här och ändra lite färg och lägga in nya bilder. Den stora julstädningen har startat och det är inte det roligaste arbete som finns men det är en del i förberedelserna inför jul. Tiden finns, det är bara viljan som ibland inte infinner sig. Jag tycker det är ganska skönt att röja runt ordentligt en till två gånger om året. Till jul vill jag ändå städa och då har det blivit den tid på året då den ordentliga uppröjningen äger rum. Värst är arbetsrummet. Sortera färger, läsa igenom pappershögarna, sortera, slänga.. Det tar tid. Nu är det gjort och nu väntar grovjobbet, trasor och rengöringsmedel står och väntar. Det får bli i morgon.

Hur gör du? Storstädar du inför julen?

2011-12-15T13:46:00.001-08:00

Ett tips till oss som bor lite "avsides:

"Norrlandsbonden ringer sin son i Stockholm några dagar före julafton.

- Jag vill int förstör helga för dä, men ja måst tala om att din mamma och jag ske skiljäs, 45 års olycka få räck!

- Vad pratar du om pappa? skriker sonen i luren.

- Vi stå int ut me varann längre och ja ork int prat mer om dä. Ring systra din i Malmö och tala om de för na.

Panikslagen ringer sonen till systern, som exploderar i telefonen:

- Aldrig i livet att de skall skiljas, säger hon. Jag tar hand om det här!

Hon ringer omgående pappan och säger bestämt:

- Ni ska inte skiljas! Gör ingenting förrän vi kommer!

Pappan lägger på luren och vänder sig till frun med orden: - Dä ä fixat. De kömmer hem te jul, och betalar resan själv!

Att byta miljö är uppfriskande för själen

2011-12-10T09:10:00.000-08:00

Vi har varit i Göteborg några dagar. Umgåtts med vår äldsta och hennes man. Bott på hotell i tre nätter, vandrat runt i Haga, sett Frida Kahlo-utställningen, varit på adventskonsert, mässa i Vasakyrkan, lekt med dotterns katter, ätit på mysig restaurang, intagit våra frukostar i hotellets vinterträdgård...

Det är roligt att byta miljö ibland. Se andra vyer. Det ger ny energi i vintermörkret. Följ med på en liten tur i Götet.

Hagas gamla, fina kvarter.

Salome. Hennes dotter Simone bor också hos vår äldsta och hennes man.

Götaplatsen en regning decemberlördag.

Mäktig att se deras tavlor "in real life".

Det fina lilla hotellet med 9 rum. Jättetrevlig personal och härlig atmosfär.

Ett av stadens alla vackra hus.

Julmarknad i Haga. De goa göbbarna spelade gladjazz så det stod härliga till.

Jättebullar.

Underbart julpynt. En isbanespeldosa med rörliga figurer.

Överallt stjärnor i olika färger.

Det vackra stationshuset.

Göteborg är en fin turiststad. Vädret kan ingen råda över men regn i december :/ , inget vidare. Jag är ju van vid ett annat väder denna tid på året.

Östersund, Nobeldagen 2011.

Första advent kom snön och en tandvärk som gör mig galen

2011-11-27T12:19:00.000-08:00

Första advent. Jag skulle arbeta som gudstjänstvärd i vår kyrka, därefter skulle vi dricka glögg hos mamma. Istället har jag legat i sängen och kvidit av den värsta tandvärken på mycket länge. Värktabletterna håller i sig ungefär 1,5 timme, sen är det bara att vänta några timmar, med värk snarlik födslosmärtor.

Och idag kom den första snön. Det är många som har längtat efter den, särskilt de som förbereder för skidskyttet nästa vecka. Nu måste jag få bukt med min tandvärk för snart åker vi till Linköping och därefter till Göteborg. Håll tummarna för att min tandläkare kan hjälpa mig i morgon. Allt stöd behövs just nu.

Stora journalistpriset till #prataomdet

2011-11-24T11:27:00.000-08:00

Den 20 dec. 2010 skrev jag ett blogginlägg utifrån projektet #prataomdet. Idag fick Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter stora journalistpriset, kategori "Årets förnyare". Stort grattis till dem!

Jag tvekade innan jag skrev mitt blogginlägg, som kändes utlämnande. Jag tvekade utifrån andra texter jag läst på #prataomdet:s blogg. De flesta skribenter var unga och mycket utlämnande. Återigen kom skamkänslorna fram hos mig. Att prata om det förbjudna. Nu kan jag känna en stolthet över att jag gjorde det.

Om ingen pratar om det fortsätter vi i samma hjulspår, generation efter generation. Och att min text skulle exponeras i pjäser, i radion och snart i en antologi, det stärker min känsla över att texten är viktig.

Ibland behöver man släppa sin rädsla för en stund.

En märklig höst

2011-11-22T04:24:00.001-08:00

Inte ett snökorn trots att det är i slutet av november, jag tror aldrig jag har upplevt det. Även om det kan vara bart den här tiden på året har det oftast kommit några omgångar snö, som sedan har smält bort. Men i år, inte ett enda snöväder än så länge. Och så ljuset, detta märkliga ljus. Ibland känner jag bara en stor glädje över alla snöfria solskensdagar. Ibland känner jag oro. Vad är det som händer? Dagarna är korta och det gäller att hinna ut den stund ljuset ger sig till känna. Jag bjuder här på några bilder från denna märkliga höst.

Eftermiddagsmoln.

Rådjur i Tanne/Frösön.

Gångbro mellan ö och stad.

Frösö kyrka.

Allhelgonamarknad på Rödön.

Fortfarande båtar i sjön.

I dimman.

Kråkpromenad.

Solnedgång på Frösön.

Frostiga åkrar på Rödön.

Dimslöjor över Rödöskogarna.

Morgonrodnad.

Jumbojet på himlen.

Frosten har tinat.

Dagsljus i mitt sovrum.

Idag är världen krispig

2011-11-12T08:10:00.001-08:00

I alla fall i Jämtland.

I dimman

2011-11-11T06:32:00.001-08:00

Idag har vi inte sett solen då dimman har legat tät. Nere vid sjön stannade jag och fotograferade en riktig spökbild. Någon stod på bryggan, jag såg bara konturen av människan. Undrar vem som stod där och betraktade allt det mjölkvita över sjön.

Jag gillar dimdagar, det ligger något vilsamt över dem.

En slags ro som tilltalar.

Från ovan ser man långt

2011-11-04T03:39:00.001-07:00

Från Frösöbergets topp ser man långt. Delar av stadskärnan syns tydligt. En annan dimension av livet kan man säga.

Vår lilla stad.

Gångbro mellan stad och ö.

Stora kyrkan i Östersund.

Båten Thomée och en nästan tom hamn.

Det är en vacker plats jag bor på. Mycket vacker.

2011-10-27T13:11:00.000-07:00

När vi alltid har mobilen på, när vi alltid svarar i den när det ringer, det gör att vi ständigt blir avbrutna i det som finns just i den stunden. Det kan vara mitt under ett samtal med någon annan, ett möte mellan människor som blir avbrutet. Det kan vara under en promenad, allt det vackra försvinner då vi istället fokuserar på samtalet.

Kan det vara bra det här? Att ständigt avbryta i det som är?

Själv blir jag ibland frustrerad över människor som alltid måste finnas tillgängliga. Som alltid svarar i sina telefoner och det möte vi just har blir avbrutet. Det blir inget lugn i samtalet.

Är det nödvändigt att alltid svara när någon ringer?

Tänk att vissa saker kan vara så roliga!

2011-10-21T14:25:00.001-07:00

Något som gör mig så lycklig det är mina färger, penslar, papper och dukar. Att få sätta sig vid arbetsbordet och jobba fram en bild, det ger en sådan otrolig tillfredsställelse. Jag kan inte sitta långa stunder, det tillåter inte nacke och rygg. Men jag går hela tiden och längtar efter att få fortsätta. Jag studerar bilden och funderar över hur jag ska gå vidare med den. Det är som ett slags pussel, eller kanske korsord eller när man skriver något. Mellanstunderna är lika viktiga för processens framåtskridande.

Och man vet aldrig hur resultatet ska bli. Så spännande.

"Det är faktiskt bra med lite fett på rumpan"

2011-10-19T08:04:00.000-07:00

Var hos min fina läkare på vårdcentralen och pratade länge om allt möjligt. Bland annat höll han en frustrerad rant om hur även läkarkåren blir alltmer fettfixerad, trots att 90 % av alla överviktiga kvinnor inte har några hälsoproblem utifrån sin vikt. Han avslutade med följande replik: "Det är faktiskt bra med lite fett på rumpan, men det får man ju knappt säga i det här landet längre."

Så skriver vår äldsta på en av sina fb-uppdateringar idag. Ett befriande inlägg och en klok läkare. För visst är det så att många inom sjukvården ser övervikt som ohälsa. Jag är själv överviktig och får ofta frågan om jag har högt brodtryck. Nej, jag har inte det, har aldrig heller haft. Kolesterolvärdet då, det borde vara högt? Nej inte det heller. Mina värden har, ännu så länge, sett mycket bra ut. Jag har andra problem som jag söker sjukvård för, dem hade jag redan innan "kilona smög sig på".

I det bantningsbenägna samhälle vi lever i känns det sunt med en läkare som ser fettfixeringen. I det samhälle som bryr sig mer om kroppsideal än om världssvälten. Det egofixerade samhället där varje överflödskilo ses som lathet, osundhet, dumhet, dålig karaktär, you name it. Där hälso- och viktcoacher tjänar mängder med pengar och gymmen lever sina glansdagar. Där det är fult att berätta att man gärna tar en kaka till kaffet och tycker det är en av dagens höjdpunkter.

Visst skulle jag röra mig lättare om ett antal kilon försvann och kanske ses som snyggare i andras ögon. Men:

Jag har varken råd eller lust att anlita en viktcoach. Jag är kanske lat, jämfört med många träningsbenägna människor, jag tar mina promenader utifrån vad min kropp säger att jag klarar av. Jag frossar inte men jag hoppar inte över kakan jag blir bjuden på. Jag är definitivt inte dum men har ibland dålig karaktär. Jag är inte osund, jag äter bra mat på fasta tider.

Jag är, ännu så länge, ingen "belastning för sjukvården", vilket i sig är ett ganska så korkat uttryck. Och då finner jag det som om det inte angår någon annan om jag är tjock eller inte. Jag är fullt medveten om mina kilon, de finns där och sitter som berg. Och skulle jag någon gång möta läkaren som vår äldsta träffade idag, då skulle jag ge honom en uppskattningskram.

Jag fortsätter mitt liv med "lite fett på rumpan."

2011-10-17T05:35:00.000-07:00

Vi väntar
på något, på någon
Alltid denna väntan.

Ännu blommar det

2011-10-08T07:23:00.000-07:00

Jag lämnar hyreshusets alla ljud och åker till skogsbrynet. Där är det tyst. Nordvästan orkar sig inte in till vår undanskymda del av världen. Solen värmer och jag går runt och reflekterar över livets små beståndsdelar. Ett spindelnät. Ett lejongap som ihärdigt håller sig kvar i en kruka. Ett ensamt löv. En blomma på Clematisen, som har vägrat blomma först nu.

Livet, en lördag i oktober.

Äntligen

2011-10-06T09:39:00.000-07:00

Äntligen får han Nobelpriset i litteratur. Tomas Tranströmer, denne Haikuns mästare, denne store poet. Jag tror vi är många som har väntat på den här dagen.

Foto: E. Grelsson

"Utanför går vägen länge mellan skogens träd.

Och träden träden tigande i endräkt med varann.

De har en teatralisk färg som finns i eldsken.

Vad deras löv är tydliga! De följer mig ända hem."

Tomas Tranströmer, Den halvfärdiga himlen (1962)

Efter många dagar av sol

2011-10-06T03:09:00.001-07:00

....kom idag busvädret.

Nu faller alla löv till marken. Vintern är i antågande.

När vi är barn

2011-10-06T02:38:00.000-07:00

...längtar vi efter att bli vuxna och få göra allt som vi inte får som barn. Jag minns att jag tänkte: när jag blir stor och får egna pengar, då ska jag köpa massor med godis. Nu när jag är vuxen och har egna pengar då köper jag i alla fall inte en massa godis. För godis kan man bli tjock av, vilket kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar. Godis kan ge hål i tänderna och med dagens tandläkarpriser har man inte råd med alltför många tandläkarbesök.

Barndomens drömvärld är sedan länge grusad.

Härom dagen åt jag en vindruva

2011-10-04T08:48:00.000-07:00

...odlad i ett växthus i Östersund. Den smakade helt annorlunda än de vindruvor jag köper i affärerna.

En smakupplevelse. Så synd att det är så sällan. Ibland längtar jag efter färsk, nyplockad frukt. Längtan blir sällan besannad, färsk frukt är en bristvara här i norr.

Ja, ja, det kunde varit värre.

2011-10-03T06:30:00.000-07:00

Jag läser Islandsbloggen: Utan vatten tre månader efter Grímsvötns utbrott. Dessa tappra islänningar som ständigt lever i skuggan av vulkanutbrott. Tänk att ständigt veta att det när som helst kan inträffa ett utbrott, som gör att du måste lämna ditt hem och ditt levebröd. Hur orkar de?

Klasskamrat med Lars Ahlin

2011-10-01T11:42:00.000-07:00

Idag har det varit en helt underbar höstdag, nästan sommar faktiskt. I morse följde jag med gamla mor för att göra höstfint på pappas grav. Jag tände även ett ljus för honom för i morgon skulle han ha fyllt 99 år. Jag tänker på hur tacksam jag är över att han fick leva i över 96 år med hälsan och intellektet i behåll. Min pappa var en lågmäld person, berättade sällan om sig själv och hur han hade haft det under sin uppväxt. Men ibland glimmade det till och han kunde berätta små episoder. När jag läste "Teologi och skönlitteratur" via Uppsala universitet var en av kursböckerna "Natt i marknadstältet" av Lars Ahlin. När jag berättade för pappa om boken sa han, "Lars gick jag tillsammans med på Ålsta folkhögskola under tre år". "Nämen pappa, varför har du aldrig berättat det?", undrade jag. "Äsch då", svarade han och log. Sådan var han pappa, inga stora ord. Kanske just därför som jag älskade honom så mycket.

Varför sitter det ensamma män i sina bilar?

2011-09-30T01:41:00.000-07:00

Det har hänt att jag åkt ner till Minnesgärde några gånger, enbart för att det är en vacker vy över Storsjön och fjällen där. Jag tycker om att gå vägen efter sjön och höra vågornas kluckande och se Vallsundsbron och Oviksfjällen.

Igår kväll, när jag var på väg till vår skrivarträgg, tog jag en sväng ner dit. Parkerade bilen vid den lilla parkeringen och gick ut. Minst tre bilar stod parkerade där. Varför, undrade jag. Vad gör man där nere en torsdagkväll? I varje bil satt en ensam man. Bara satt där. En bil var parkerad lite undanskymd i tallskogen. även där en ensam man. Jag kände mig en aning obekväm. Jag tog min kamera och vandrade förbi de ensamma männen, kände blickarna. Promenaden blev kort då jag kände ett visst obehag. Det började skymma och jag såg de parkerade bilarna, såg männen och gick ganska snabbt tillbaka till min egen bil och åkte därifrån.

Jag undrar fortfarande, vad gör männen där nere vid sjön?!

För en del människor..

2011-09-27T09:15:00.001-07:00

....går livet i en våldsam fart. Aldrig en stund av lugn och ro. Jobba, träna, umgås, renovera...Och det kan bli för mycket, man hinner aldrig stanna upp och njuta av nuet.

För andra är livet som ett stilla vatten. Det är lugnt för jämnan. Visst är det vackert och skönt med stillhet men det kan bli tråkigt i längden.

Tänk om det gick att hitta en balans mellan dessa två lägen.

Är det någon som kan det i den tid vi lever i?

Kvällens magiska ljus

2011-09-17T14:05:00.000-07:00

Vid Frösö kyrka stannade jag bilen och klev ut. Ljuset var sådär alldeles speciellt, så som det kan vara i Jämtland om hösten.

2011-09-14T01:51:00.000-07:00

Jag är barnsligt lycklig över min nya digitala systemkamera. Har väntat så länge. Jag minns min första systemkamera, den fick jag av min pappa när jag fyllde 20 år. Med kameran följde både zoom- och teleobjektiv. Jag bar med mig utrustningen var jag än gick och var jag än reste. Bilderna blev bra och pappa han berömde mig för varje lyckad bild. Han hade själv fotograferat mycket i sin ungdom och han tyckte om att vi delade detta intresse.

Nu ligger min gamla systemkamera i ett skåp, den är inte aktuell längre. Den digitala världen har tagit över och det är gott så. Men aldrig att jag gör mig av med den gamla kameran. Den får ligga där som ett minne av många fina stunder och ett minne av den man som uppmuntrade mig till att fotografera. Och jag är helt säker på att han skulle gilla min nya kamera. "Fina grejer det där", tror jag att han skulle säga.

Genom linsens öga kan man upptäcka nya världar och jag fortsätter mina upptäcktsresor. Nära och långt bort.

Jag målar stockrosor

2011-09-09T03:48:00.000-07:00

Stockrosorna klänger sig upp på en vitkalkad vägg, i ett hus utanför Ystad. Jag har aldrig varit där, bara fått några bilder. Medan jag målar fantiserar jag om hur det ser ut inomhus. Och nästan precis i den stunden ringer en väninna, som just nu är på besök i huset. Jag får en målande beskrivning över hur det ser ut, både inom- och utomhus.

Det är såna här sammanträffande som ger livet en extra dimension.

Jag har packat ner sommaren i några kassar,

2011-09-04T13:07:00.000-07:00

de är fyllda av vackra och roliga minnen. Sandalerna visar spår av grovsand och shortsen har färgfläckar. Sommarklänningen som aldrig blev använd och den prickiga kjolen som fick uppleva några kalas. Hallondoft i tröjan och sommarboken utläst. En strumpa som gick sönder på fjället. Duschcreme och solcreme. Skrivbok och akvarellfärger. En vit blus som blev hängande i garderoben och en randig tröja som nästan blev utsliten. Smutsiga joggingskor och rena långkalsonger. Sandaler och mjukisbrallor.

Sommaren 2011. En fin sommar. Men nu är den slut.

Men, tjocktröjan och stövlarna de lämnade jag kvar. För nu kommer hösten och än bjuder skogsbrynet på vackra dagar.

Det är mitt i natten

2011-09-01T16:50:00.000-07:00

och jag borde sova.Gjorde det för en stund sedan men vaknade av musrace i väggen. Det börjar bli kallt om nätterna och nu vill de in, de små krypen. Jag har inte hittat någon här inne än, tack och lov. Men som de lever om i väggarna! Jag gick ut för att kolla om det var där de sprang på väggarna men blev helt lamslagen av den otroliga stjärnhimlen ovanför mig. Har sällan sett så många stjärnor. Där stod jag i mörkret, enbart med nattlinnet på. Kände inte ens kylan för himlen omslöt mig med sina glittrande ljus. När sedan en råbock skrålade till i mörkret på ängen här ute, då kände jag att det var dags att gå in. Det blev nästan för spännande.

Livet på landet är inte alltid så lugnt. I alla fall inte den här natten.

Sommarens sista dag

2011-08-31T12:26:00.000-07:00

Augusti brukar avsluta sommarmånaderna. Idag har det varit en ljuvlig sensommardag i Jämtland. Höstens känns, men just idag höll den sig undan.

Att plocka av sommarens skörd för att sedan laga till en god middag, det är livskvalitet på hög nivå. Idag blev det grönsaksmiddag i solskenet.

Livet här och nu - gott.

2011-08-29T14:13:00.000-07:00

Hösten är här nu.

På riktigt.

Just idag,

2011-08-01T06:06:00.000-07:00

den första dagen på sensommarmånaden augusti, min födelsedag och inledningen av Ramadan. Just idag visar sig ödlan, som bor under trätrallen, för första gången. Totalt orädd och med snälla ögon sitter den där vid våra fötter.

Solen strålar och jordgubbstårtan står i kylen.

Det finns mycket att fira här i livet.

Det krackelerade joursystemet

2011-07-29T14:45:00.000-07:00

Och mitt under de härliga sommardagarna, bröllopsplaneringen, blåbärsrensningen, fjällturerna och allt det underbara som händer just nu, mitt i allt detta anländer en ihärdig tandvärk. Jag väntar, kanske går det över. Det går inte över. Jag ringer min tandläkare, semesterstängt till 21/8. Jag ringer min vän tandhygienisten: - Alla privattandläkare har semesterstängt nu. - Men vaddå, alla kan väl inte ha semesterstängt?! - Jo. Jag ringer jourhavande folktandvård, tack och lov på Frösön. Hade jag haft otur hade jag kunnat få åka flera mil. Jag kommer till en manlig tandläkare och jag frågar honom om det är så att alla privattandläkare har semester. - Jajamen, de måste ju spela golf, säger han med ett flin. -Jaha ja, tänkte inte på det. Tanden fixades men idag började den bråka igen. Nytt besök på samma folktandvård. Ny tandläkare, rena ängeln som varsamt bedövade min tand tills dess att det inte kändes ett uns när hon borrade. - Men du, sa jag, vad hände med privattandläkarnas jourverksamhet? - De kom visst inte riktigt överens, svarade hon. - Nehe, så nu får ni ta alla jourpatienter? - Ja, det är mycket nu, riktigt mycket.

När jag gick därifrån ställde jag mig i kö hos dem. Jag vill gå till en tandläkarmottagning dit man kan komma oavsett årstid. Där inte alla spelar golf samtidigt. Om det nu är det de gör. Självklart behöver alla semester, men någon eller några borde väl kunna finnas på plats? Nog borde de kunna komma överens om ett joursystem?

Och tanden, ja den lever sitt eget liv. Hoppas på en bättring i morgon.

Oslo

2011-07-22T13:57:00.001-07:00

Mitt i allt det vackra

allt det som får en att tro på

det goda livet

Mitt i allt detta

möts jag av nyheten om

explosioner och död

Så nära

Och i TV:s Rapportsändning

dyker pojken som bodde på byn upp

Han är mitt i kaoset

har fått glassplitter på sig

Och jag tänker på min väninna

i staden

i vårat grannland

All skönhet grumlas för en stund

Så sorglig världen kan vara

ibland.

2011-07-12T01:04:00.000-07:00

Vi har varit på fjälltur. Jag har lärt mig att tycka om fjällen mer och mer. De vida vidderna gör det lätt att andas och de mäktiga fjällmassiven ger en känsla av ödmjukhet inom mig. Sommar och höst är, för mig, den bästa tiden att vistas där. Vi har varit i Storulvån, som ligger några mil från Storlien. En underbar plats med mäktiga fjälltoppar. Vi var på en dagstur och stannade sedan på fjällstationen och åt middag. Jag kan varmt rekommendera en resa till denna vackra plats. Stockholmståget stannar i Enafors, 2 mil bort, och där kan man bli hämtat med fjällstationens inhyrda buss. Här följer några sommarfjällbilder.

Gungande hängbro över "Handölen"

Utsikt mot "Getryggen"

Rastplats

Svalka

Sylmassivet i kvällssol

2011-07-04T13:47:00.000-07:00

Kväll vid skogsbrynet

Jag har inte glömt er därute. Inte alls. Men jag har en otroligt långsam uppkoppling där jag befinner mig, därför är jag sällan in på era bloggar för att läsa och kommentera. Stressnivån blir så hög när jag försöker mig på det så jag tror det är bäst att låta bli.
Dagarna rusar fram, det har redan börjat mörkna om kvällarna. Vi ägnar dagarna åt att pyssla lite i stugan, umgås med släkt och vänner, läsa biblioteksböckerna och åka till stan för att handla och uträtta andra ärenden. Idag tog jag fram akvarellblock och färger, de som har fått vila under en månads tid. Nu kliade det åter i fingrarna och en bild håller på att ta form.

Semesterdagarna rullar m a o på. Ännu återstår det över en månad innan allt börjar återgå till vardag igen.

Jag njuter.

Semester

2011-06-29T01:46:00.000-07:00

Dagarna går in i varandra. Ingen klocka som styr, jo förutom när det är något kalas inbokat. Det är många kalas om somrarna. Dessemellan tar vi dagen som den kommer. Och jag har uppfunnit ett nytt ord, "tomglo", det är det jag gör för det mesta just nu. Man kan även säga att jag rensar hjärnan, för att sedan fylla på med allehanda kreativa tankar. Just nu tomglor jag mer än vanligt då hösnuvemedicinen gör mig totalt däckad. Jag går omkring i en slags dimma.

Nu skiner solen och jag, vår yngsta och min mamma ska åka på lunchbjudning till Myrviken.

Det blir som det blir

2011-06-23T12:35:00.000-07:00

Det sägs att det ska bli snö i Jämtlandsfjällen i morgon. Det har hänt förr. Jag har aldrig upplevt snö här hos oss men däremot många kalla midsomrar. Vi har dansat kring midsommarstången iklädda vantar, mössa och tjocktröjor. Vi är vana och rent väderleksmässigt har jag inga förväntningar inför detta år när det gäller vädret. Det blir som det blir.

När barnen var små tog maken med sig dem och deras kusiner ut på björkhämtning denna kväll. Kvällen före midsommarafton var en av årets höjdpunkter. Maken körde traktorn och på vagnen satt ett gäng glada och förväntansfulla barn. Det hämtades björkar, som sedan kördes till släkten runt om på byn. Oavsett väder satt de där på vagnen, år efter år. Nu är de flesta av barnen utflugna. Vår yngsta firar i år sin första svenska midsommar på fem år, något som hon gläds åt mycket. Åren innan har hon varit på Island, där denna högtid inte firas. Ett år var hon i Venedig och där vet de nog knappast vad midsommar är för något. Så ikväll har hon och hennes far hämtat björkar, till fots denna gång. Vi har tagit in olvon, som sig bör vid denna högtid. Och i morgon ska det göras en midsommarstång.

Och jag tror det blir tjocktröja på även detta år. Det är som det ska när man är i Jämtland.

Glad midsommar önskar jag Er alla!

Tillvaron packas i väskor

2011-06-22T11:54:00.000-07:00

Jag packar mina skogsbrynsväskor.

När jag packar inser jag hur mycket som behövs i ens tillvaro, även om man lever ett enkelt liv. Kläder, mat, bunkar, pajformar, strykjärn, hårblås, skrivböcker, akvarellpapper, färger, böcker, sällskapsspel. Listan blir lång.

Även om vädret ska bli plus nio grader och regn till helgen så är det nu sommaren börjar för mig.

Må den stanna länge, länge.

Tiden går för fort!

2011-06-16T12:34:00.000-07:00

Jag vill stanna tiden just nu. Jag vill njuta av det intensivt gröna, blommornas alla färger och dofter. Just nu är det som allra bäst. Innan myggen. Innan hösnuvan. Innan det vänder mot mörkare tider.

Men jag vet ju, det går inte att rå på tiden, som går sin gilla gång. Jag njuter för stunden. Så mycket roligt som händer. Det har varit Sydafrikabesök i dagarna tre. I söndags var det präst- och diakonvigning med efterföljande prästmottagning med god mat och andra trevligheter. Vi har öppet det lilla kyrkcafét, där jag är någon timme ibland och möter många trevliga människor. Vår yngsta har kommit hem för sommarlov. Jag har börjat planera inför det kommande augustibröllopet för vår äldsta och hennes blivande man.

Nästa vecka packas väskorna för då skall det flyttas ut till landet för sommaren.

Livet är bra härligt!

Båttur

2011-06-11T11:13:00.001-07:00

Vår sydafrikanska vän Gwen i väntan på båttur på Storsjön.

En annan världsdel, en annan kultur

2011-06-11T01:17:00.000-07:00

Jag umgås med två främmande kvinnor från Sydafrika. De bor hos oss, de lever med oss. Under tre dagar av livet lär vi känna varandra Vi pratar om tankar och känslor, om vardag och ledighet. Vi pratar om livsstilar och kulturkrockar. Och vi skrattar. Så olika världar, ändå så lika på ett plan. Kärleken till medmänniskan, familjen, oro, sorg och glädje. Vi har så mycket gemensamt vi människor. Oavsett hudfärg och kultur delar vi så mycket.

Och jag är så tacksam över att ha fått träffa dessa fina kvinnor. Nu ska vi vandra över bron till torget, där det är Jämtens marknad. Solen skiner varmt och det kommer att bli en fin dag, på alla sätt och vis.

Värmebölja-helt plötslig

2011-06-07T12:36:00.000-07:00

Som vanligt, i vår del av landet, kommer värmen plötsligt. Från plus tio ena dagen till plus 20 nästa dag. Med värmen följde ikväll ett hejdundrande åskväder. Längesen jag beskådat något liknande här uppe. Det blixtrade och small i nästan samma sekund och det skakade runt husen. Jag är tillbaka i de centrala delarna av länet ett par dagar. Arbetar så smått och förbereder för de två sydafrikanska gästerna som kommer på fredag.

Intensiva dagar väntar.

Järnnätterna är här

2011-06-04T14:41:00.000-07:00

Och de små plantorna tas fortfarande in när det blir natt.

Dålig uppkoppling

2011-06-04T12:06:00.000-07:00

Jag har ett nytt abbonemang för det mobila bredbandet. Det funkar när det själv vill och det är väldigt varierande. Inser att det kanske blir lugnt på internetfronten för min del denna sommar. Bara kanske.

Apropå sommar så verkar det vara en sådan i övriga landet. I Jämtland är det friska fjällvindar som gäller. Min Islandströja kommer väl till pass. Här i skogsbrynet är det lugnt, ja förutom alla små varelser som springer omkring här ute. Sorkar finns det mängder av och en harunge som kommer springande när man ropar på den. Ekorren med ungar har flyttat, det har däremot inte fåglarna i sina holkar. Det är full aktivitet på matjagningsfronten.

Mer spännande än så är det inte dessa dagar.

Ännu en unge

2011-06-03T11:04:00.001-07:00

...finns vid skogsbrynet.

Att kunna gå ut när man vill

2011-05-29T13:52:00.000-07:00

I stan kan jag ibland känna mig instängd. "Utelivet" känns inte fritt då det känns som om man måste planera allt. I stan går jag inte ut bara för att dofta på blommorna eller bara sitta ner på en stol. Där promenerar jag om jag ska vara ute. Därför känns det så befriande nu när jag bor i skogsbrynet, bara öppna dörren och gå ut när helst jag vill. Gå ut till min egen plätt, där ingen annan ser mig. Där jag kan svansa omkring bland blommor och blad. Där det är tyst och stilla, ja förutom de ihärdiga fåglarna. Nyss var jag ute och plockade en bukett gullvivor.

Klockan är elva på kvällen och det magiska försommarljuset gör att jag har svårt att vara inne. Det känns som om sommarsprittet har vaknat.

Att tillåta sig vara den man är

2011-05-28T02:02:00.000-07:00

Jag vet, det låter klyschigt, varenda feel-goodterapeut snackar i dessa termer. Och dessa terapeuter är många och jag är ingen av deras sympatisörer. Ändå kommer dessa ord till mig, oftare och oftare.

Ord kan stanna i ens huvud, låta bra när man säger dem. Låta bra när man förmedlar dem till andra. När de genomtränger hela ens existens, då blir de annorlunda. Det är då man kan ta till sig dem på riktigt, så att säga.

Jag har levt länge med att jobba för att bli omtyckt. Och det hör kanske till livet och alla dess skiftningar. Som små barn är våra föräldrar den viktigaste befräftskällan, utan deras visade kärlek får vi kanske inte den grundtrygghet vi behöver. Som ungdom vill vi bli omtyckta för att passa in i olika mallar som leder till att vi får kompisar. Vi vill bli omtyckta av lärarna för att få bra betyg. När vi är mitt i karriären visar vi våra allra bästa sidor, för att räknas på arbetsmarknaden. Vi kanske vill synas i de "rätta kretsarna" som leder till ännu mer framgång. Känner man de "rätta" människorna kan det leda till att man får stråla i glansen en stund av sitt liv.

Så där håller en del av oss på, livet igenom. Det kan ge små korta kickar av glädje och upprymdhet. Jag får vara med! Jag duger! Människor tycker om mig.

Lite så där har jag hållit på under ett antal år. Ganska många faktiskt. Tröttsamt och inte äkta. Under de senaste åren har det landat i mig. Det är inget som bara kommer som en stor insikt, snarare som ett långsamt uppvaknande en trött morgon. Frihetskänslan växer sig starkare för varje dag. Jag behöver inte längre fjäska för någon. Jag är den jag är, take it or leave it.

Nu ska jag leva mitt eget liv. Nu är det dags! Så känner jag idag, i morgon är det kanske annorlunda. Det viktigaste är ändå att känslan finns där, att den välkomnas. Då kan det växa och bli stark. Då kan jag åldras med en slags värdighet och en känsla av att jag har uträttat något stort, arbetet med att tillåta mig vara människan Eva.

Vid skogsbrynet - en ekorrunge har ramlat ur boet

2011-05-26T12:09:00.000-07:00

Rädsla för åska

2011-05-24T12:39:00.000-07:00

Innan åskan bröt ut

Innan man upplevt något kan det vara svårt att föreställa sig hur det kan vara. Man kan kanske ana men aldrig veta. Förr var jag aldrig rädd för åska, även om jag upplevt många åskoväder. Det förändrades när jag bodde på vår gård det första året. Det var en dag då molnen mörknade och den där totala tystnaden infann sig. Tystnaden innan ovädret bröt ut. Jag gick ut på gårdsplanen för att ta in tvätten. Inget regn hade börjat falla och det var en tyst väntan därute. Plötsligt small det till, en stark smäll som fick jorden att skaka en aning. Det slog lock för öronen och jag blev alldeles yr. Åskan hade slagit ner i proppskåpet hundra meter bort.

Efter den episoden insåg jag åskans kraft och upplevelsen gjorde mig rädd. Sedan dess har min åskrädsla växt sig stark. När barnen var små fick de snällt följa med mig ut i bilen när åskan gick. Jag fick för mig att det var tryggare att sitta i bilen än i vårat gamla hus. Så när blixtar och muller härjade ovanför oss och regnet smattrade, då satt vi i bilen. Vår stora hund, som var livrädd för åskan, hon satt där även hon. Barnen suckade och undrade om de inte fick gå in snart. Och det fick de, när blixtarna hade försvunnit en bit bort.

Nu är åskan över för denna gång. Och jag överlevde den, även fast jag inte satt i bilen.

Eldgos í Grímsvötnum

2011-05-22T03:20:00.000-07:00

Bilden är lånad från dagens Expressen.

Återigen har Island drabbats av ett vulkanutbrott. Denna gång är det vulkanen Grímsvötnum, som ligger under Vatnajökull, Europas största glaciär. Just nu spyr vulkanen ur sig ett gigantiskt askmoln. Människor börjar oroa sig över sina inplanerade resor, vi minns ju hur fjolårets askmoln "ställde till det" för många. Jag kan också tänka mig hur människor i vulkanens närhet börjar oroa sig. Ändå verkar islänningarna vara människor med ett stort tålamod och ett lugn när det gäller vulkanutbrott. Men nog skulle jag oroa mig om jag fanns i dessa urkrafters närhet.

Och hade jag fått det jag ifjol drömde om hade jag varit på väg just till platsen i vulkanens närhet om crka en månad. En utflykt dit ligger fortfarande på min önskelista. Nu blev det som det blev med fjolårets drömmar, de är uppskjutna på framtiden. Och just nu känns det helt rätt.

Nu hoppas jag att vulkanens framfart inte kommer att leda till ödestigna konsekvenser för de boende i dess närhet.

I blålila strumpbyxor

2011-05-17T12:12:00.000-07:00

funderar jag på sånt jag läst eller hört idag. Jag funderar på kulturtanter, som Eva skriver om på sin blogg. Ett ord eller snarare ett begrepp, som jag är lite kluven till. Gillar inte när man sätter in människor i fack, inte heller med den spydighet som detta ord uttalas ibland. Samtidigt så stör det mig inte att bli kallad vid det, det finns värre saker att bli kallad för.

Jag funderar på det som Elisabet skriver om, att inte vilja bli kallad fegis. Jag är otroligt feg när det gäller höjder och allt som går snabbt. Aldrig i livet att jag skulle åka skidor nedför en brant backe t ex. Jag är rädd för att inte bli accepterad som den person jag är. Däremot anses jag nog inte som feg i andra sammanhang, som till exempel att prata inför en stor grupp människor. Vi har alla våra rädslor och jag tror att det är sunt att våga prata om dem. För jag är helt säker på att vi alla bär rädslor inom oss, även om vissa inte tror eller vill erkänna det.

Jag funderar på mötet med den gränslösa kvinnan och vilka obehagskänslor det framkallade. Hur ska man möta en person som fullständigt "äter upp" någon annan?

Jag funderar på viktnedgång och hur en sådan kan förändra en människa så totalt. Inte alltid till det positiva. Drömmen om den slanka, snygga kan även bli till ett snabbt åldrande och ett tärt utseende.

Lite sånt funderar jag på, denna kyliga majtisdagskväll.

Tänkte på..

2011-05-16T05:30:00.001-07:00

..att det är dyrare att köpa kläder när man är tjock. Inte så konstigt kanske, med tanke på att det behövs mer tyg. Men ändå, det är trist när man ska shoppa.

..att det är svårt att få tag på färgglada strumpbyxor över st. 46. Och de som finns kostar ca 250 kronor.

Det är dyrt att vara tjock. (Och ja, jag vet, jag får skylla mig själv).

HURTS - Stay (Official Video)

2011-05-13T12:22:00.000-07:00

Bra låt tycker jag. Och den stranden, den gick jag på i somras. Svart sand omgärdad av karga klippor. Och jag bara älskade det.

2011-05-11T12:26:00.000-07:00

Skrivardagar med en gnutta skriv

2011-05-10T00:47:00.000-07:00

Två dagar med skrivarvännerna på Storhogna hotell och spa. Inte blev det så mycket skrivet för min del. Men underbara dagar med fina samtal, bubbel (både in- och utvärtes), underbar mat, öppenscenkväll, skrivande. Själv valde jag att vara ute så mycket som möjligt. Jag kan varmt rekommendera ett besök, både på hotellet och fjället. En mycket trivsam och vacker plats. Igår när jag kom upp på fjället, såg vidderna, kände storheten i naturen, då skrek jag mitt vårskrik. Inte en människa hörde mig. Så små vi är vi människor. Egentligen.

Det här är Kenya

2011-05-07T09:02:00.001-07:00

Ljuvlig, eller hur?

Omprioritering pågår

2011-05-05T06:44:00.000-07:00

Jag läser inbjudan till en skrivardag med fina bloggvännen Eva och hennes kollega Annica Wennström och blir SÅ peppad. Vill gärna vara med den dagen. Få tips och råd om skrivande . Vistas i en vacker Jämtländsk miljö. Vara tillsammans med trevliga människor.
Kassan tillåter inte detta. Eller?

Det kanske är så att jag får omprioritera. Jag tror bestämt att det är så det får bli. För den här dagen behövs i mitt liv, utifrån de tankar och planer som finns inom mig. Ska fundera en liten stund till.

Alla svenskar är inte tystlåtna och det gillar jag

2011-05-03T03:08:00.000-07:00

Av erfarenhet vet jag att den bank jag tillhör oftast är fylld av väntande människor. Långa köer och lång väntan. Just därför bestämmer jag mig för att vara där när de öppnar. När jag nu åter hade klantat till det och sabbat min dosa så behövde jag hjälp att få den i ordning igen.

I morse stod jag där i kylan klockan tio minuter i tio. Det finns ingen kallare plats i vår stad än just där. Vårt stora, fula torg gör att det blåser från alla håll och kanter, även när det inte blåser, känns det som.

Vi var några tidiga bankkunder som stod och väntade. Som vanligt i svenska köer stod vi och tittade ner i backen eller på någon fånig skylt, som med ens var mycket intressant. Så bröts isen. En man, i för tunna kläder för dagens väderlek, började prata. Han skulle på semester till Grekland. "Det är många som är avundsjuka på mig", sa denne man, som kanske var lite eljest i andras ögon. Och vi förstod det, vi som stod där och frös. Till slut hade en konversation inletts, som handlade om allt från snö i maj till bankdosor. När klockan blev tio och en vänlig bankkassörska hälsa oss god morgon, då såg vi oss om och upptäckte en lång kö som ringlade där bakom. Det var fler som försökte sig på den smarta lösningen att vara på banken vid öppningstid. "Men vi var först" konstaterade vi och fnittrande sprang vi in och tog de första kölapparna.

Efter en kvart var jag ute från banken igen och insåg att det var en härligt befriande stund att få prata med okända människor. Att någon vågade bryta isen och att vi var några som hakade på.

Trots kylan på vårt fula torg kände jag mig varm när jag vandrade över det tomma torget och tog sikte mot "min" ö.

Att gå in i plåt gör ont. Och hörs.

2011-05-02T08:06:00.000-07:00

Återigen har jag lyckats göra pinsamma saker i det offentliga rummet. Jag börjar bli van men kanske inte mina närmsta. Idag var det sonen som fick skämmas (om han nu gjorde det) över sin mamma, som spatserade rakt in i en plåtskylt vid ICA Maxi. Det hördes och det kändes.

Nu har jag en bula på huvudet och det värker.

Klantigheten börjar bli tärande, även lite spännande, för man vet aldrig vad som ska hända.

Liten reseskildring från närområdet

2011-04-30T13:23:00.000-07:00

Vi har haft några fantastiska veckor. Barnen hemma på besök. Vädret har bjudit på sommaraning. Värme och gemenskap, finns det något bättre? Jag bjuder nu på en liten bildlig sammanfattning av två härliga vårveckor.

Fjällhalsen i Bydalsfjällen, helgen före påsk.

Påskafton på Fjällhalsens restaurang. Sara njöt av utsikten och värmen.

Elin och Gustav på samma restaurang.

Arbetsdagar vid skogsbrynet (ja några arbetade :)

De som var mest flitiga det var sorkarna. Överallt dök de upp.

Annandag påsk - kyrkans påskupprop mot alla utförsäkrade. En fin stund i kyrkan innan Elin och Gustavs åkte tillbaka till Götet.

Utflyktsdag till Södra Storsjöbygden.

I Hoverberg gick det lamadjur på en villatomt.

Vid Hara brygga vi åt mina hembakade hallonmuffins.

På Rödön plockade vi både blå- och vitsippor.

Härbresdörren stod öppen för alla som ville hälsa på.

Och penséerna planterades i sin balja. Stenröset, till vänter på bilden, är uppsnyggat. Ett gediget arbete, som alla tre barnen har jobbat med.

Så här tidigt har vi aldrig börjat med utomhussysslorna vid skogsbrynet förr. Det pirrar av arbetsglädje i kroppen. Jag känner mig som en kalv som släppts ut på grönbete efter en lång, instängd vinter. Nu hoppas jag att sorkfebern inte biter på mig, för nog har jag inandats ångor av deras spillning allt. Glömde att man ska ha munskydd på när man krattar.

Maken har flyttat ut till skogsbrynet och Sara har ikväll åkt tillbaka till Linköping. Nu sitter jag här och inser hur tomt det blev med ens. Jag har städat bort påsken, för nu är den definitivt över.

Påskafton

2011-04-23T00:19:00.000-07:00

Våren är här. Idag ska vi njuta den på ett snöigt fjäll. Solen värmer redan.

Det kommer att bli en vacker påskafton.

En fin helg önkar jag er alla!

Påskbestyr

2011-04-21T06:15:00.000-07:00

Idag är den stora matlagningsdagen. Karotter och formar samsas om det trånga utrymmet i köket. Värmen ligger tung över det lilla köket. Ute är luften tung och grå, vilket jag är tacksam över denna varainnedag.

Jag gillar att ha allt färdigt innan helgen är här. Innan familjen samlas vid matbordet. Under helgen vill jag göra något annat än att laga mat och planerar därefter. I morgon åker vi till stugan för att kratta bort allt som sorkarna ställt till med. I morgon kväll kommer vår äldsta och hennes blivande man hem över helgen. På påskafton samlas vi hela gänget och det är då all min möda och glädje ska fylla våra magar.

Och vädret verkar bli som en sommardag, det är lovat runt 20 grader varmt.

Snart, mycket snart tar jag av mig förklädet och inväntar påskens mysterium.

Ibland behöver man prata om sjukdomar

2011-04-19T08:03:00.000-07:00

Jag är ingen vän av sjukdomssnack, blir mest bara nedstämd av att människor ideligen pratar om sina sjukdomar. Trots det behöver vi ibland få tips och råd från andra, som har liknande sjukdomar som oss själva.

Jag har fått något som kallas IBS (irritable bowel syndrome), mycket irriterande och jobbigt. En sjukdom som begränsar. Nu undrar jag om det är någon som har några goda råd att ge? Inga mediciner finns men det kanske finns sätt att leva på som gör det drägligare att leva.

Tips och råd tas varmt emot!

På fjället var det vinter och nu ska sorkbekämpningen börja

2011-04-18T01:28:00.000-07:00

Det blåste isande kallt. Här hemma har våren kommit tidigt i år. Mycket tidigt. Och med den har sorkarnas vinternöjen vid skogsbrynet tinat fram. De har verkligen hållit igång. Jag har googlat på sorkbekämpning och hittat att de små bestarna inte gillar vitlök.

Gissa vad jag tänker köpa?

Platser att drömma sig till

2011-04-15T13:42:00.000-07:00

Vi har spelat resespel ikväll och jag tänker på hur olika man kan känna inför olika länder. När jag får frågor om USA blir jag mest bara trött, har aldrig varit intresserad av det landet. Inte heller Thailand tilltalar mig. Jag undrar vad det är som gör att man känner mer eller mindre för vissa länder? Att man har en längtan till ställen utan att ha varit där?

Länder som jag drömt om är bl a Island och den drömmen infriades i somras. Det var lika fantastiskt som jag hade förväntat mig att det skulle vara. Jag drömmer om torget i Siena och vem vet, kanske kommer jag dit någon gång. Turkiet tycker jag om. Och till Kroatien vill jag åka någon gång. Och till Svalbard. Och Lofoten. Och till Härjedalen i sommarskrud (helt greppbart).

Och Frösön om våren är inte så dumt det heller.

Var i världen vill du åka?

Sjukbloggen

2011-04-11T13:26:00.000-07:00

Jag minns novembers vidriga Crypto, den som satte våra magar helt ur spel. I söndags invaderades jag av något annat kryp, som däckade mig totalt.

Vidriga, vidriga magsjuka.

Tack och lov för sömn! Och som jag har sovit. Tyvärr är det just denna vecka som är fulltecknad med spännande saker. Puts väck med några av dem.

Jag fortsätter att sova mig frisk.

Jämtländsk vårvinter

2011-04-03T12:35:00.000-07:00

Snön börjar så smått att tina. Solsken och takdropp.

Snart, mycket snart....

Brev från La Paz

2011-03-30T06:06:00.000-07:00

Jag är inte stolt farmor eller mormor men jag är stolt fadder. Det är små solskensstunder när jag får brev från barnhemmet i La Paz.. Barnhemsmamman skriver om hur mitt fadderbarn Bertha har det. Hur hon mår och vad hon gör. En glad liten tjej som gillar att rita och måla (kul tycker jag). Hon är sex år och ska börja i skolan till hösten. Idag var det första gången som hon själv skrivit sitt namn i brevet. Och en färglad teckning fick jag också. Bertha gillar de bilder jag skickat där det är snö. Hon är mycket fascinerad av allt det vita, något som hon själv inte har upplevt.

Nu ska jag göra i ordning ett brev med massor av snöbilder, för det har vi gott om.

För alla tårtälskare

2011-03-28T12:50:00.000-07:00

Kolla in den här bloggen!

Helt otroligt hur hon får till så vackra tårtor.

Skrivkramp

2011-03-26T14:03:00.000-07:00

Nu har den drabbat mig igen. Skrivkrampen. Inte ett enda ord som jag skriver ner känns vettigt. Gammal skåpmat. Mesiga meningsuppbyggnader. Uttjatade ord. Ingenting känns rätt. Det känns som om jag tänker för mycket innan jag skriver och allt låser sig. Var finns flödet som jag kände förr? Var finns glädjen i skrivandet?

Hur hittar jag tillbaka till orden?

Väntan

2011-03-25T06:50:00.001-07:00

Väntan med spring i benen.

Innan start

2011-03-25T03:56:00.000-07:00

Årets Amundsen race har startat, jag var ute på isen i förmiddags och tittade på den. 40 mil ska nu hundar och hundförare avverka i hård blåst. Ett tufft jobb väntar. Hundarna var ivriga att komma iväg. När de väl var igång hände några "missöden", en hund lyckades slita sig och drog vidare på egen hand. Ett ekipage välte. Inte lätt när så många ska iväg samtidigt. Och trots att isvinden ven omkring mig där jag stod, så kände jag en slags lycka. Så mycket kraft och vilja som fanns där på isen just då.

Ännu ett förnedringsprogram

2011-03-24T13:31:00.000-07:00

Ikväll startade ett nytt program på TV5, "Jobbjägaren". Jag såg inte hela men nog för att den obehagliga känslan skulle infinna sig i mig. Vad håller TV5 på med? De slår på den som redan ligger och människor sitter hemma i sina soffor och frossar i sig detta. "De har ju valt det själva", finns det säkert många som tänker. Och visst, den fria viljan ger oss val men det är kanske inte alltid man gör de rätta. Och man har kanske inte alltid förmågan att känna in vad som är just det rätta.

Programmets coach var flåshurtig. "Alla människor kan få ett jobb", sa hon och fortsatte med att rapa upp ord som hon antagligen hade lärt sig på någon jobbcoachkurs. Motivering och positivt tänkande verkar vara dagens samhälles ledord nummer ett och två. Och hjälp, tjejen som sökte jobb pratade om att hon åt SSRI-preparat, attans, det får man inte säga för då minskar kanske chansen att få jobb. Alla hennes nojor gjorde henne rädd för världen, hon vågade inte ens åka buss med risk för att bli kissnödig. Hon gick hemma med lilla barnet. Städade och donade men något jobb sökte hon inte. Stackars maken höll på att jobba ihjäl sig.

Tjejen behövde hjälp att komma över sin dåliga självkänsla. Var fick hon den hjälpen? Det talades det inte ens om, det enda som det fokuserades på var att skaffa henne ett jobb. Och säkert var det många hemma i TV-sofforna som grymtade om hur lata människor det finns, som snor sig på skattebetalarna.

Var hon lat? Jag tror inte det. Och vad är egentligen lat? Jag tror att den här tjejen hade en mycket låg självkänsla som gjorde att hon inte vågade sig ut i vardagen. Jag tror inte att en hurtig coach kunde hjälpa henne med det. Visserligen fick hon ett jobb (och vilken chef skulle inte anställa om de varit med i TV?) men nu väntade hon barn igen. Snart återvänder hon till hemmafrurollen igen. Kan vi klandra henne för det? Har vi rätt att kalla henne lat och arbetsovillig?

Jag blir ledsen över dessa program som får människor att framstå som mindre värda. Alla har ett värde oavsett jobb eller inte. Och alla är värda att mötas med respekt utifrån var man befinner sig i livet. Och jag är så innerligt trött på alla dessa program som får människor att verka vara fullständigt inkompetenta. Vad ger det för signaler? Var frisk. Var stark. Var framåt. Ta för dig. Är det sånt som räknas för att vara en fullvärdig människa i dagens Sverige?

Igår bubblade vårkänslorna

2011-03-22T13:26:00.000-07:00

Idag tittar jag ut på bussen som slirar på den snötäckta gatan. Bussen som inte tar sig upp för backen på grund av nysnön. Bussen som närmar sig vårat hus mer och mer.

Vårkänslorna gör en paus.

I feel romantic today

2011-03-21T07:51:00.000-07:00

Love it!

Födelsedagsmiddag

2011-03-19T15:31:00.000-07:00

88 år är en hög ålder. Mycket hög. Och något att fira (fast det är alla födelsedagar tycker jag). Det är min mamma som fyller år och förr har hon alltid bjudit oss på trerättersmiddag. Men fyller man 88 år kan krafterna svikta. Därför bjöd vi henne på en trerätters ikväll, något som uppskattades mycket.

När hon fick presenten (en fotvårdsbehandling) tyckte hon det var alldeles för mycket. Middagen hade räckt för henne. Och när hon såg kortet med oss alla på bild, då sviktade rösten. "Vad skulle jag göra utan er?"

Just då kände jag värme och glädje i mitt hjärta. Att få ge till någon annan, det är lycka.

Monstermaskinen

2011-03-17T13:08:00.000-07:00

Det är inte ofta denna tingest står framme i vårt hem. Faktiskt nästan aldrig. Maskinen fick jag av min mamma för många år sedan. Det var när barnen var små och min mor hade en vag förhoppning om att jag skulle bli en "sann" husmor och sy barnens kläder. Nu hör det till saken att jag är, i det närmsta, allergisk mot symaskiner. Jag klarar inte av att ha dem i min närhet. Det blir aldrig bra, inte ens en raksöm blir rak. Ett tag hade jag maskinen utlånad till en av församlingens präster. Han skapade allt möjligt snyggt och jag gladdes med honom och att maskinen kom till användning.

Jag tror att denna känsla uppstod under skolåren. Syslöjden var fasansfull och fröknarna var för det mesta riktiga "hemskingar". Jag hade svårt redan då och det var som om jag skulle straffas för det. Istället för att stötta blev syfröknarna elaka. Det var de duktiga som fick hjälp och stöttning, vi som inte kunde, vi var värdelösa. Som om de inte orkade lägga energi på oss som inte var så duktiga. Jag minns en västklänning som jag knåpade ihop med stor möda. När jag kom hem med den stirrade min mamma länge på skapelsen och utbrast sedan: "Får ni inte lära er någonting?!" Västens ena axelparti var smalare än den andra. Hela kreationen var sned och vind. Den var rent ut sagt bedrövlig. Jag tror att läraren lät mig ta hem eländet bara för att bli av med den. I högstadiet hade vi ännu en elaking. Jag blev nervös under hennes timmar och bad ofta om att få gå på toaletten. I slutet av en termin skällde hon ut mig för att jag inte ville lära mig något utan sprang och tjuvrökte istället. Tjuvrökte?! Jag hade aldrig ens tagit i en cigarett.

Vis av skolslöjdens hemskheter kändes det en aning tungt att få textil som ett av huvudämnena när jag senare gick en konsthantverksutbildning. Men vilken skillnad det blev. Bort med tråkiga symaskiner och elaka fröknar, istället en engagerad och underbar lärare. Vi jobbade bl a med växtfärgning, fritt broderi och tygtryck. Ämnet blev med ens ett av de roligaste.

Idag har jag tagit fram "monstermaskinen". Jag har sytt fyra små gröna tabletter av en duk som låg i ett skåp och skräpade. Och ja det gick bra. Några kommer säkert att se att jag har fel färg på tråden. En helt riktig iakttagelse. Säger som den yngre generationen: Vem bryr sig?

Nu har masinen förpassats till skrubben igen. Där får den stå och damma tills jag kommer på några nya raka sömmar som ska sys.

Två ord som jag inte gillar

2011-03-16T10:30:00.001-07:00

Två ord som får mig att känna mig obekväm är gubbe och kärring. Exempel:

- En man/kvinna ringer och undrar om jag har gubben hemma. Vilken gubbe? Om det är min man du söker så är han hemma.

- Jag lämnade kärringen hemma. Kärringen? Påskkärringen eller vad?

Jag vet inte vad som får mig att reta mig på dessa ord men de känns nedlåtande för mig.

Vad tycker du?

Bokförlaget Atlas / Blogg / Mattias Hagberg | Hälsofascism

2011-03-14T03:38:00.000-07:00

Bokförlaget Atlas / Blogg / Mattias Hagberg Hälsofascism

Så läsvärd!

Tvåsamheten behöver vila ibland

2011-03-12T09:30:00.000-08:00

Jag är gift. Jag har varit det i snart 26 år. Jag älskar min man och tycker om att vara tillsammans med honom. Men inte jämt. Jag behöver mitt eget liv och mina egna intressen. Jag skulle "kvävas" annars. Kanhända vårat äktenskap fungerar så bra som det gör, just utifrån att vi tillåter varandra att leva våra egna liv. Nu är det inte alla människor som tycker som jag. De tycker helt annorlunda och det får de gärna göra. Bara jag får leva mitt liv utan kommentarer om rätt och fel.

Den här helgen har maken åkt till fjälls. Jag njuter av ensamheten, utan dåligt samvete. Jag behöver den ibland. Hinna tänka i lugn och ro. Jag har promenerat, tagit ett långt bad, läst, ätit middag tillsammans med dagstidningen. Nu väntar jag besök av två vänner. Och i morgon väntar en dag med skrivarvännerna.

Den egna tiden är viktig. Vad tycker du?

Dagen idag

2011-03-11T10:23:00.001-08:00

Gillar´t

2011-03-06T09:45:00.001-08:00

Jag är ingen skidåkare, ingen skridskoåkare heller för den delen. Ändå gillar jag vårvintern här i Jämtland. Jag gillar att ta med matsäck och åka ut till skogsbrynet. Att gå den sista biten fram till stugan, oavsett om det är på ett hårt och lättgått skoterspår eller om man får pulsa i snömassorna.

Idag har jag suttit där ute och läppjat kaffe ur kåsan. Ätit en bit lakritschoklad och lyssnat till en vårfågels sång. Jag har vickat ned ryggstödet på stolen och anat hur kommande dagar ska arta sig. Avslappnade stunder med fågelkvitter och hummelsurr är i antågande. Snart. Mycket snart.

Jag gillar´t.

Det är något visst med en radiostudio

2011-03-02T02:35:00.001-08:00

Gårdagens studio.

Jag gillar att sitta i en studio och prata. För ett antal år sedan pratade jag i radion varannan vecka. Då var det i direktsändning, vilket gav ett visst upphov till stress.

Igår pratade jag med P1-studion i Stockholm. Inspelning som sedan skulle redigeras och kändes betydligt mer avslappnande. Ensam i en studio med en reporter från Stockholm i lurarna. Ett avslappnat möte.

Jag gillade stunden igår. Jag gillade det avslappnade mötet med en lugn och varm journalist. Och jag gillade ensamheten i studion.

Lördagsnöje=biblioteksbesök

2011-02-26T05:01:00.001-08:00

Visst är det helt underbart att vi fortfarande har möjligheten att låna böcker? Jag blir alltid lika lycklig när jag går in genom biblioteksdörrarna. Något som händer ungefär varannan lördag. Då fyller jag på förrådet. Jag har sällan någon plan med mitt lånande, inga önskeböcker. Jag botaniserar mig runt bland hyllorna, läser baksidestexterna och lånar utifrån om de verkar intressanta. Idag hade jag en plan, jag längtade efter att läsa någon fler av Indridasons deckare. Hittade två som jag inte har läst, plus lite annat.

Nu är kommande två veckor räddade.

Nedstämdhet - nej tack!

2011-02-24T01:14:00.000-08:00

Det finns människor som alltid vill ha fokus på sig och sina egna problem. Och visst är de jobbiga, de stjäl energi av en. Det tycker jag också. Kanske är jag en sån som klagar för mycket, jag vet inte, det beror på dagsformen och den är inte alltid låg. Långt ifrån.

Vad jag däremot kan uppleva är att om någon frågar hur jag mår och jag ärligt säger att det är skit då blir det tyst, eller så byts det snabbt samtalsämne. Jag undrar varför det är så svårt att prata om det jobbiga? Varför orkar vi inte med att möta en människa som inte är glad och sprudlande?