torsdag, april 19, 2012

Barndomsminnen




Det här är min barndoms tallskog. Här gick jag varje dag under mitt förskoleår och under mitt första skolår. Bakom gärdesgården, vid den första villan, där bodde en "buspojke" som jag var livrädd för. Ibland kunde han komma ut och blänga på en och då darrande mina sexårsknän. "Skitunge" kunde han skrika, då blev jag rädd. Ibland hade jag sällskap av två jämnåriga grannpojkar, då kände jag mig trygg. Varje dag genade vi genom den lilla tallskogen, förbi villorna och uppför backen till vårat radhus. Idag kan jag inte förstå hur mamma och pappa kunde skicka iväg en liten sexåring ensam. Nedanför denna skog fanns en trafikerad väg, ibland följde mamma mig dit och såg till att jag kom över. Men ofta gick jag ensam. Kanhända var det färre bilar på den tiden, kanhända var rädslan för övergrepp mindre. Ingenting hände under dessa år men om jag hade bott där när våra barn var små tror jag inte att jag hade låtit dem gå ensam den vägen. Kanske var det så att mamma var en frimodigare mamma än vad jag var när barnen var små.

Minnet av talldungen finns så starkt inom mig. När jag gick där idag så kunde jag känna igen dofterna och känslan. Känslan av att vara sex år och gå genom skogen och vara rädd för att en buspojke skulle skrika skitunge efter mig.


Starkast var ändå känslan av glädje och nyfikenhet över livet. Tänk, sex år och hela livet framför sig.

5 kommentarer:

Hemma och långt borta sa...

Jag funderar ofta på hur vi var ute så vind för våg som barn. Kanske för att vi var så många? Det var ändå en social konrtoll. Stora horder av barn drog omkring på kvällarna, vi cyklade ensamma till stranden på andra sidan stan...jag tror trafiken är en viktig orsak till att det var mindre farligt.

Evas blogg sa...

Eva: Ja visst undrar man hur de vågade släppa iväg oss. Men jag tror också att det inte var så mycket trafik som nu. Och att man ofta var flera. Vi var ju massor med barn i vårat kvarter. Men jag minns de gånger jag gick ensam till förskolan, nog var jag rädd ibland.

Elisabet. sa...

Och det som förundrar mig mest, det är att jag kan känna doften hit till Halland .., doften från sälg och sötvatten nere vid sjön hemma .., en sextitalsdoft rakt av för mig.

Bara jag tänker på den, så förnimmer jag den.

Evas blogg sa...

Elisabet: Jag har läst någonstans att doftminnet är det starkaste av våra minnen.

Gunilla sa...

Känner igen mig i dina tankar. Numera bor jag långt ifrån det område jag växte upp i men tankarna far dit emellanåt. :)