Bild från Google
Lördag eftermiddag och jag sitter och lyssnar på "I remember love", med Sarah Dawn Finer. Och plötsligt fylls jag av ett stort vemod. Jag har älskat denna låt sedan jag först hörde den, spelar den om och om igen. Den för mig tillbaka till en känsla som började när jag var ung, då handlade det ofta om mitt brustna hjärta. Alltid hittade jag någon favorit bland melodifestivallåtarna och jag spelade den om och om igen. När vi var ute och dansade hörde jag den kanske spelas och den kom då att förknippas med den person jag trånade efter just då.
Konstigt nog förknippas känslan med den här årstiden. Förväntan på våren som är i antågande, samtidigt en känsla av uppbrott. Kanske hade jag den här uppbrottskänslan inom mig hela tiden när jag var ung, den går kanske djupare än till en flirt som det inte blev något av.
Genom åren har det ofta varit uppbrott just under våren, skolor och kurser som har avslutats. Farväl till kurskompisar och en trygg miljö. Jag gråter alltid vid uppbrott, det är som om hjärtat går sönder, som om något tas ifrån mig. Vilket det också gör men som inte sätter djupa spår i mitt inre, mer än smärtan just i ögonblicken och den är snabbt övergående.
Ja sånt här sitter jag och tänker på, en lördag eftermiddag i mars och i högtalaren skrålar:
"I remember love"!!
30 kommentarer:
*kram!*
Uppbrott är hemska! Antagligen borde jag söka hjälp, för jag grät till och med när pappa bytte bil när jag var barn. Jag skiljer mej inte i onödan kan man säga...
Blyger: Tack!!! Du är bäst!!
Ingela: Oj, kanske tur att mina föräldrar inte hade någon bil när jag var liten!! Nej, jag skulle nog också ha mkt svårt att skilja mig. Ett stort och tungt uppbrott, men nödvändigt i många äktenskap. I ett tungt förhållande kanske inte uppbrottet blir lika starkt som när man bryter upp från något som känns fint.
Men det är svårt med uppbrott. Vi hade ju varit tillsammans i 34 år ..., det var som att .. sluta andas nästan, fast det var jag själv som ville gå.
Men det var rätt.
Helt rätt.
Och blir man vänner sedan igen, så är det ju ännu bättre.
Uppbrott i sig är hemska. När min pappa levde och mamma och han bodde i Malå, fick jag ont i magen i nån dag innan vi skulle åka tillbaka till Sthlm.
Jag grät i tio, elva mil i bilen !
Jag har faktiskt gjort det, en gång. Jag tror därmed inte på det där som man hör ibland: "Folk skiljer sej så lätt nuförtiden utan att ens försöka kämpa".
Elisabet: Kan tänka mig att det är svårt, efter så många år. Nästan som om en del av en själv försvinner. Tufft att gå igenom och vänja sig. Ja visst är det jobbigt att ta avsked ( andra avsked än skilsmässa), även om man vet att det är en del av livet.
Ingela: Jag tror vi lyssnar mer på oss själva nu, varför kämpa i något som känns destruktivt? Förr var det en omöjlighet och tänk så många som mådde dåligt i sina äktenskap.
Vet du, jag hörde denpå Svensktoppen idag och jag fylldes av ett sånt vemod då. Vet inte varför. Måste nog ta och lyssna ordentligt på texten nästa gång, det är kanske den som "sätter igång" oss?
Vonkis: Ja den har ju uppbrott i texten, när det man haft tillsammans bara är borta. Kärleken har tagit slut. Hjärta och smärta, kanske banalt men ändå....
Uppbrott och avsked....ja du...då gråter jag och ont i magen får jag.
Gunnel: Vi verkar vara många!!
Uppbrott och avsked är svårt fast ibland är det ju faktiskt en förändring som kan leda till nåt gott. Ha en bra vecka nu. /pimpim
Uppbrott och avsked är svårt fast ibland är det ju faktiskt en förändring som kan leda till nåt gott. Ha en bra vecka nu. /pimpim
pimpim: Uppbrott kan vara nödvändiga, för att en förändring ska ske. även om det är svårt i stunden kan de ju, precis som du säger, leda till något positivt. Tack detsamma och välkommen hem!!
Uppbrott kan vara smärtsamt. Jag bölade som en tok nyligen då vi kollade på lägenheter inför en eventuell flytt. Vadå ska jag flytta? Det HÄR är mitt hem tänkte jag. Nu blev det ingen flytt denna gång men så småningom kommer det att ske, suck..Och till Ingela kan jag säga att jag som barn satt och pratade med vår bil som skulle skrotas. Jag lovade att den skulle bli en ny fin bil - så försökte jag nog trösta mig själv...
Madicken: Ja att flytta är ett stort uppbrott. Så många sidor jag skrev om det, när vi sålde gården på landet och flyttade till stan. Ett stort tomrum fanns inom mig minst ett år efter flytten. Nu kan jag se flytten som något positivt, utifrån hur vi har det idag.
Kollade lite snabbt på "Madicken" och hon verkar ju vara tämligen normal för övrigt. Skönt att det finns nån som delat min prilliga inställning till bilaffärer.
Ingela: Ja man kan vara normal fast man gråter över bilar!!!
Det är likadant här, klarar inte av avsked alls. Tänk, när vi har stått på Arlanda med vårt ryska sommarbarn och jag sväljer och sväljer och tänker att jag inte får gråta. Ändå sprutar tårarna varje gång.
Det behöver inte bara vara uppbrott. Det kan vara luciatåg, konfirmationer eller bröllop. Det värsta är att när jag väl har börjat gråta, så blir det så mycket av det och jag kan aldrig sluta.
Jag är likadan...uppbrott är så jobbigt känslomässigt!
Jag gråter alltid och det blir värre och värre ju äldre jag blir!
Ha en skön dag, kram
Monica: Förstår dig fullständigt, att ta avsked där på Arlanda, oj, oj, vilken pärs!!
Ja det är likadant för mig, gällande bröllop, konf.....även om jag hör vacker musik i kyrkan.
Ninni: Jag tror det är så, man blir mer och mer gråtmild ju äldre man blir. Ha en fin dag du också!
Läser vad Monica skriver .. precis så är det. NÄr vi bodde i Sthlm och jag såg snabbussarna till eller från och alla resenärer som tog avsked, grät jag nåt så hemskt.
Elisabet: Grät du fast du inte själv tog avsked?
Jag har ett par uppbrott bakom mig och det har varit jobbigt varje gång. Men så småningom, med distans, kan jag numera (ibland) komma ihåg kärleken som var, det fina i relationen. Så som Sarah sjunger i "I rememer love".
Qi: Åh, vad härligt, men också vemodigt!!
Ingela: Tur för dig att du inte levt mitt liv med 21 flyttningar!
Jag har lärt mig att livet mest består av uppbrott, så dessa har jag inte svårt med, däremot blir jag enormt vemodig av dessa längtande ljusa kvällar...
Bloggblad: 21 flyttningar, det är mycket! Kan förstå att du blivit van. Antar att ni flyttade en hel del när du var barn. Ja det är också ett vemod, dessa ljusa kvällar och lövsprickning och...ja hela våren! Konstigt.
Bloggblad har fattat rätt, flytta är inte min bästa gren. Jag gjorde så gott jag kunde 1976 då jag flyttade fem gånger, men sen har det inte blivit så mycket med det. Har faktiskt varit på väg söderut en gång, till kvalificerat och mycket spännande jobb, men då dök Ö upp och mitt liv tog en helt annan väg. Den karriären valde jag bort för en karriär som återfallssmåbarnsmamma.
Ingela: Det blir som det ska!
Gillar också den låten. Kram Stina
Stina: Välkommen hit! Ja visst är den fin?!
Skicka en kommentar